Att dräpa en reptilhjärna

Publicerat: december 3, 2018 i Aktuellt

Jag tar en snus. Kaffekoppen står bredvid med svart gift som luktar gott. Chokladbollen från igår har kroppen smält nu och jag tänker på de chips med mild löksmak som väntar därhemma. Den här november har visat sig från sin intensivaste sida. Jag har en tendens att gå över till sämre vanor när det är en stressig period. 

För sex år sedan byttes min inställning till alla typer av intag. Jag hade mediterat mycket och jag skrev min bok vilket hade en terapeutisk effekt. Det ledde till att jag var i god kontakt med mig själv och min kropp.

En morgon upptäckte jag att det där kaffet som alltid tidigare startat dagen inte var någonting min kropp önskade. Det var alldeles för tufft för en nattfastad mage att ta emot. Jag lät bli kaffet och drack te istället. På lunchen fick fisken ta hamburgarens ställe därför att magen var tydlig med sin önskan. Och efter den första tallriken middag lät jag bli portion två. Och så fortsatte det vilket ledde till flera kostmässiga förändringar.

Det som hade hänt var att min kropp börjat kommunicera med mig och berätta vad den behövde för att må bra. Och eftersom jag var i kontakt så lyssnade jag och följde råden. Ingen diet eller doktrin, bara en rimlig dialog. Dialogen mellan mig och kroppen fungerar fortfarande, tycker jag. Förutom i perioder som den här november. Då överröstar larmet från jobbet orden från det inre.

Även om vi ska kunna ge oss lite slack och unna oss saker när det är tufft är det här beteendet irrationellt eftersom vi behöver all kraft och energi vi kan få. Vilket betyder inte minst vitaminrik och nyttig mat. Men systemet är i påslag och inte tillräckligt intelligent för att förstå det. Reptilhjärnan styr och dirigerar oss i fel riktning. Så nu blickar jag ut över mitt skrivbord och ser en kaffekopp, som inte den första idag, och en svartvit snusdosa. Varför? Av tre skäl:
Det är gott. Jo, det gäller månne för den första koppen och den första snusen men helt ärligt försvinner smakfördelen i takt med intagen.
Belöning. Jag genomför en uppgift och jag får en present. En påse under läppen, tack så mycket.
Distraktion. Jag växlar från någonting tråkigt eller jobbigt och går till kaffemaskinen.

Det här inte är vad jag behöver utan vad jag tror att jag vill ha. 

För att dräpa reptilen i hjärnan och låta det sunda (förnuftet) segra har jag vissa tekniker. Här är några stycken:
-Identifiera vilket behov som tillfredsställs. Är det belöning kan jag ge mig kopp te eller choklad istället för kaffe. Är det distraktion kanske jag pratar med en kollega eller tar fem minuter i frisk luft.
-Låta alternativet vara nära. Till exempel ha en fruktskål på bordet och en tillbringare med vatten.
-Hitta en bundsförvant. Gärna någon som är i samma tillstånd. Sedan kan vi coacha varandra till att välja rätt.

Hur ser dina intag ut när det är mycket att göra? Skiljer det sig åt från när det är lugnt?

Simma lugnt och go bananas.
/Christopher

Det finns ingen sån tävling

Publicerat: november 29, 2018 i Aktuellt, Uncategorized

Tävlar du? Jag tävlar. Ofta utan att jag vet om det, och utan att det finns något pris att vinna. Det är en omedveten envig med begränsade fördelar som bara drar upp pulsen och sänkar lugnet. 

Jag finner mig själv emellanåt utan tights, snabba skor och pulsklocka. Och ändå är jag mitt i en tävling. Startskottet går när jag gör någonting som kan mätas, vilket i stort sett alla aktiviteter kan. Knallen hörs när en arbetsuppgift ska slutföras och jag bestämmer att det ska ta en timme, fast det inte finns någon deadline. Eller när jag optimerar frukosten genom att steka min sons ägg samtidigt som jag värmer chokladen och rostar brödet. En tävling om att minska tidsåtgången. I den kan jag räkna ut att jag hinner operera brödrosten under tiden chokladen blir klar men ofta med resultatet att antingen brödet eller chokladen bränns.

Senaste tävlingen utspelade sig alldeles nyss när jag skulle boarda ett flygplan och en skäggig och obehagligt snygg kille i 35-årsåldern tränger sig framför mig. Direkt tänker jag att det där ska minsann inte få hända. Vad ger honom rätten? Tävlingen handlar om vem som kommer på planet först men utan tvekan mest om prestige.

Ibland tävlar mina barn mot varandra. Till exempel kan Mathilda säga att Caspar har fått välja tv-program oftare än hon. Eller när det handlar om att vinna min gunst kan Caspar säga att han varit snabbare än hans syster på att göra klart läxan. När det händer brukar jag säga: ”det finns ingen sån tävling”. Det har blivit ett betingat uttryck som får oss alla tre att ifrågasätta beteendet redan innan det går igång. Det drar bort hinnan från våra ögon så vi kan se hur tokigt det är att starta meningslösa tävlingar.

När skägglurken står där framför mig i kön dyker mitt och barnens uttryck upp. Jag mumlar det tyst för mig själv och förstår sedan att det inte spelar den ringaste roll i vilken ordning jag kommer på planet. Vi har sittplatser så det finns ingen konkurrens om utrymmet och planet lyfter inte snabbare för att jag är på tidigare. Vad gäller prestigen inser jag nu – i avsaknad av tävlingskänsla – att det är universums kanske lamaste och larvigaste orsak att få upp puls, och blir lite generad.

35-åringen förstår nog inte riktigt varför jag ler så vänligt mot honom när han håller upp svängdörren åt mig på väg ner för lejdaren till planet.
Det gör ingenting.
Den här uteblivna tävlingen är bara min.

/Christopher

Fredagen 9 november mellan 12:30 och 13:00 sitter jag i en paneldebatt och diskuterar utmattning. Hur vi kan fånga upp signaler och inte minst vad vi behöver göra för att komma vidare. Det sker på mässan Allt för Hälsan i Älvsjö.

Allt för hälsan

Vad tänker du när planet störtar?

Publicerat: november 7, 2018 i Aktuellt

Häromveckan satt jag på ett morgonflyg från Malmö. Jag var upprymd efter en fantastisk föreläsningsupplevelse i Lund kvällen innan och njöt av stunden. Vi passerade över ett trolskt bomullsinlindat skånskt landskap som hade fått John Bauer att skrika ”varumärkesskyddat”. Då tänkte jag plötsligt: om vi störtar nu och kraschar mellan ekskog och odlingsmark, skulle jag då tycka att jag haft en bra vända i livet och vara nöjd? 

Ibland behöver man ställa sig de största frågorna. Ta sig själv och livet på gravallvar. För en gångs skull gå fri från förbehåll, ursäkter, bortskojningar och sarkasmer och med ett Kirkegaardskt nitiskt förhållningssätt se sig själv i ett tydligt ljus.

När frågan om jag skulle tycka att jag haft en bra vända och vara nöjd kommer till mig där jag sitter och blickar ut över en flygplansvinge är svaret: Ja. Jag har i stort sett levt det liv jag velat. Och jag har levt.

Jag har gråtit vattenfall och skrattat mig kissnödig.
Jag har skapat några succéer, gjort små misstag och misslyckats stort.
jag har bestigit några av de högsta bergen och besökt de djupaste känslomässiga dalarna.
Jag har gett liv åt två blivande tonåringar med fina värderingar och stora hjärtan, perfekta med sina imperfektioner.
Jag har varit full som en spruta och pinsam som ingen annan.
Jag har liftat med drogade långtradarchaufförer och älskat på ett rev.
Jag har upplevt fotbollssommaren -94 på en roadtrip genom Sverige; Bohusläns klippor, storstädernas asfalt, midnattssolen i Vilhelmina mellan spegelblanka tjärnar och höga berg.
Jag har sprungit fort, gått långsamt, burit grönkläder och kavaj, mått som en groda och som en prins.
Jag har trott att en hjärntumör skulle ta mig och sedan ett vilt rusande hjärta.
Men jag är fortfarande här.
På ett flygplan, med John Bauer som vingman.

Min poäng har ingenting med de saker jag har upplevt att göra. Min poäng är att om vi tar oss en allvarlig stund och tittar noga genom livet kan nog de flesta känna att man lyckats uppleva en hel del, kanske till och med massor. Och vad händer när vi känner att det är helt ok om det här är slutet, och att vi har haft en bra vända? Då kommer tacksamhet, följt av glädje. För nu blir allt livets långa bonusfas; en lekplats att utforska.

Men skulle resultatet från samtalet bli att du inte levt eller lever det liv du önskar, kommer här ett råd: ta dig kärleksfullt i kragen. Du är mer än det här och du har kraften att skapa en förändring. Det betyder inte nödvändigtvis att säga upp sig, separera, bli militant vegandemonstrant eller att sprätta familjens alla besparingar i en storsatsning för att rädda den utrotningshotade Kaliforniatumlaren.

Det kan också betyda att nyfiket börja leta efter glädjeämnen, kanske sådant du gillade förr men som hamnat i livets döda vinkel. Gå in i en bokcirkel med fokus på kvinnliga nutida författare, sommarjobba igen som segelinstruktör eller börja ta bachata-lektioner. Det kan vara att blunda och sedan med darrande händer lägga upp handpenningen för den där sommarstugan som varit en längtan i så många år eller samla till jordenruntresan som aldrig blev av. Vad din livslängtan än är, handlar det här om att göra slut med din inre drömdödande demon och starta en ny kärleksrelation med dig själv. Och vara en inkännande och generös partner.
En sådan förtjänar alla.
Alla.

Flowformula för söta drömmar

Publicerat: oktober 17, 2018 i Aktuellt

Jag fick chansen att tillbringa förra helgen på Mallorca med min vän Ulf och några andra kompisar. Vi satt på en altan en ljum, sen eftermiddag med utsikt över berg guldfärgade av en sol på väg till vila, drack rödvin och pratade lättsamt om livsviktiga saker.

Ulf bor i Schweiz med sin fru sedan många år. Han jobbar långa, hårda timmar i finansbranschen och har två yngre barn han vill ägna tid åt. Han är en slitvarg och en överpresterare. En generös man med ett stort leende som räcker till alla och samtidigt; när man frågar hur läget är kan Ulf ibland svara halvt på skoj: ”Det här är en bra dag. Idag är jag inte arg på någon”.

Jag uppfattar de höga krav han ställer på sig och frågar när han egentligen får vila ordentligt. Ett svagt leende sprids över ansiktet och anletsdragen tycks slätas ut en smula. Så börjar han berätta.

På kvällen säger han. När alla har somnat och Ulf ännu är vaken. Då tar hans vilostund vid. Han låter som en fransk vinkännare som ska beskriva sin favoritdruva när han fortsätter: ”Jag ligger där i sängen och vet att min fru och mina barn sover och har det bra. De är säkra. Jag vet att det inte kommer några fler jobbmail jag behöver hantera och att det är för sent att ringa mig. Då börjar sakta trygghet sippra in i mitt medvetna. Efter en dag med krav och tidspress kan från och med nu ingen röra mig.”

Han tar en klunk vin, tittar bort mot berget som nu mest är en silhuett, som ritade i kol mot den allt mörknande himlen, och fortsätter sedan långsamt nästan som om han berättar det för sig själv: ”Sedan föreställer jag mig den perfekta golfrundan. Jag går arton hål långsamt och helt själv och vartenda slag sitter. Jag är i harmoni med banan, naturen och min kropp. Det är golf med flow. Just då upplever jag min allra starkaste vila”.

Även om jag inte spelar golf går det upp för mig vad Ulf gör. Han säkerställer först att han är utom räckhåll. Sedan låter han en positivt affirmerande tanke bli en avslappnande fristad. Han skapar sig därmed ett utrymme där det inte existerar några hinder, frågetecken eller krav. Bara en kroppsgenomströmmande känsla av trygghet och harmoni. Att somna i det tillståndet är otroligt välgörande för nattsömnen och för allmänt välbefinnande. Jämför med att somna mitt i en todo-lista med stresspåslag.

Så en kväll när du ligger i sängen och kanske börjar oroa dig för något som ska hända framöver eller ältar sådant som hänt under dagen, fundera på vad du behöver säga för att du ska känna total trygghet. Och gå sedan till den plats eller aktivitet som bäst kan fylla dig med harmoni och flow.

Är det solig segling i lätt vind med goda vänner, morgonskejting över gnistrande skare, att gå längs stranden med ljummet vatten sköljandes över dina nakna fötter, att sitta på ett medeltida torg med solglasögon på och en latte och en tidning framför dig? Kanske den där stunden när flygplanet har lämnat svensk mark, kommit upp på marschhöjd och slutat vibrera, och du beställer en kaffe eller ett glas vin och känner ledigheten fylla sinnet? Varför inte en evighetslång kurragömma med barnen i en trollsk ekskog fylld med kiknande skratt och färgexploderande höstlöv? Eller den allra längsta stunden i sängen på morgonen utan några som helst krav? Eller något annat som bara du känner till.

Själv kommer jag att låta min affirmerande tanke bli upplevelsen av att sitta med fina vänner på en spansk altan, prata lättsamt om livsviktiga saker och se bergen smälta ihop med en djupblå himmel. Men det är jag det.
/Christopher

Jag är inte buddhist, men Buddha var en grymt klok och intressant person. Efter tio dagar på en meditationsretreat och en och annan uppläst text är jag alltmer säker: vi missuppfattar lycka dagligen. Lycka är ett tillstånd. Det kan uppnås i vilken situation som helst, var som helst, när som helst och med vem som helst.

Om jag bara kunde köpa den där nya bilen eller cykeln kommer jag att bli lycklig. Ja, och en kul sommarsemester med bra väder också. Full pott på tentan eller hela företagets applåder när jag gjort en lysande presentation. En ny relation med någon som faktiskt lyssnar på vad jag har att säga. Det där armbandet eller de coola stövlarna jag såg häromdagen som jag inte har råd med.

Och om jag bara fick slippa mitt värkande knä lär jag bli lycklig. Plus att bli av med den där diskmaskinen som låter alldeles för mycket. Och att slippa höra min mamma tjata om ointressanta släktingar så fort vi pratar. Och aldrig mer vara tvungen att sitta i sega bilköer. Ja men , då kommer lyckan seglande på ett gnistrande silverfat.

Naturligtvis ska vi försöka ordna ett liv som motsvarar våra önskemål, drömmar och ambitioner men det måste inte vara avgörande för om vi känner lycka. För när vi häktar upp lycka på saker, händelser och personer utanför oss själva kommer vi gå runt i en tillvaro som för ofta kännetecknas av två skavande tillstånd:
Obehaglig känsla av längtan efter det jag inte har.
Obehaglig känsla av att vilja bli av med sådant jag har.

Hur kan man frigöra sig från de där obehagliga känslorna? I korthet menar Buddha att det handlar om att:

1.     förstå att varje gång vi känner obehaget skapas en reaktion i kroppen.

2.     stanna upp och känna efter hur vi reagerar när situationen uppstår. Uppleva vilken kroppslig del som påverkas: värk i magen, ett hjärta som slår hårdare, tryck i huvudet, axlar som går upp, käkar som spänns.

3.     Fokusera på den kroppsliga reaktionen istället för det som åstadkom reaktionen.

Med fokus på reaktionen kan vi distansera oss från dess orsak, och obehaget har en chans att lägga sig. Och om vi gör det upprepade gånger, lär vi vårt system att alla de här händelserna inte måste påverka vår balans, vår lycka. Enligt Buddha. Och mig.

En sån här omställning tar tid men även vägen dit har sina förtjänster. Små vardagliga landvinningar som adderar till varandra. Och en dag kan vi gå förbi de där stövlarna och inte längre få en negativ reaktion utan bibehålla balansen alldeles frikopplat från om vi har råd att köpa dem eller inte.

Nu ska jag ringa min mamma och träna lite.
Ha en bra dag.
/Christopher

Marginalernas magi

Publicerat: augusti 28, 2018 i Aktuellt

Jag sitter på ett flyg. På väg till Skottland för att diskutera marknadsstrategier med en företagsstyrelse. Tillbaka i hetluften efter en sommar och eftersommar med släpande gång och släpande tankeverksamhet. Inser när jag sitter här i säte 14A att jag har skruvat i min tillämpning av tid.

Tid. Vilken uppfinning va? Det är ju fasligt praktiskt att vi faktiskt kan mäta tid. Då kan vi bestämma när vi ska träffas, estimera hur länge man måste arbeta med en sak innan den är klar och avgöra hur gammal någon är bara genom att fråga. Tänk hur det skulle vara utan förmågan att mäta tid.

Och så har vi baksidan. Vår jakt på optimering av tid. Vår strävan att förkorta processer mätt i minuter och timmar. Vårt missmod över att inte hinna tillräckligt den här dagen, den här veckan, det här livet. Vår stress. Vårt lidande. På grund av tid.

Det finns många sätt att förhålla sig annorlunda till tid för att minska dess negativa inflytande. Till exempel genom att bygga in marginaler.

Den här morgonen har jag skött mig utmärkt, får jag säga. Det började egentligen redan i natt när jag var klar med mina förberedelser och skulle ställa alarmet och inser att jag inte kommer klara mina sju timmars sömn. Inte på långa vägar. Jag petar alarmtiden fram och tillbaka femton minuter, tänker att jag nog kan vara snabb på morgonen och därmed trycka in en kvarts mer sömn. Förstår då hur befängt det är. Hur det tillhör en tidigare era då jag alltid ville optimera tid. Jag ska med ett flyg, det är en konstant och sådana föder stress om man har för lite tid. Om jag får sova femton minuter mer eller mindre gör ingen direkt skillnad. Jag väljer således den tidigare tiden. Den kvarten gjorde hela resan. Tänk att femton minuter kan påverka sinnet så starkt.

Jag kliver upp och behöver inte titta på klockan när jag i lugn och ro duschar, klär mig och kör iväg. I bilen sitter jag förvissad om att jag har gott om tid och unnar mig att sjunga lite och bara låta tankarna ströva. Och i öster masar sig en sömnig sol över diset och skänker morgonglimmer åt sädesfälten och förstärker upplevelsen. Inga forcerade tankar om hur jag skulle kunna parkera så nära som möjligt, ingen irritation över att jag inte har köpt fast track som tar mig genom securityn snabbare, ingen ratt-hets med rappa filbyten. Bara lite sång och strövtåg genom tankelandskapet.

När jag svänger in på Arlanda och styr mot parkeringen som inte är dyrast eftersom jag har tid att gå ett par hundra meter till avgångshallen, märker jag att jag omedvetet lagt på tid även här. Kvartens marginal har nu växt till mer än det dubbla. Avslappnad vandrar jag i morgonresenärernas sällskap genom tre långa köer vilka förut hade gjort min kropp så spänd att jag hade behövt akutmassage vid landningen. Och för att jag har så mycket marginal nu väljer jag att ge bort en del till ett par resenärer som med uppspärrade ögon och ryckig kroppsmekanik signalerar att de är sena till sina avgångar, genom att låta dem gå före. Det känns bättre, faktiskt långt bättre att kunna hjälpa någon annan än att rusa fram i korridorerna med ett gatenummer i huvudet och stigande panik över att kanske inte hinna med sin flight.

Punchline: bygg in marginaler. Det bor magi i dem. Nuet bor där. Ja, fan ta mig livet vågar jag påstå. Bygg in marginaler och låt resan bli en skön upplevelse. Bygg in marginaler du inte tror dig behöva. Bygg in marginaler åt andra, för deras och din skull. För du är värd lite magi i livet, eller hur?
/Christopher

Gästspel på prestationspodden

Publicerat: juni 19, 2018 i Aktuellt

I förra veckan släppte Prestationspodden sin intervju med mig där vi gick på djupet med hur man kan förhålla sig och slippa förhålla sig till prestationen. Och varför glädje är en sån viktig ingrediens att blanda ner i sin dagliga soppa.

För att lyssna, följ den här länken: Prestationspodden featuring C Toll

prestationspodden 2

Föreläsning Downtown Camper 30 maj

Publicerat: maj 19, 2018 i Aktuellt

IMG_6049

Det är inte meningen att livet ska vara en lång räcka hundår. Att vi ska bita ihop och vänta till ”jag ska bara” är klart.  Så var det inte tänkt. Meningen är att njuta av resan varje dag.

Inbjuden av ABLE Lounge kör jag vårens enda öppna föreläsning på Downtown Camper i Stockholm. 30 maj kl 8:00. Välkommen till en morgon när vi går genom fyra enkla meningar att använda varje dag för att omvandla kravfylld prestation till skönt flyt. Och kunna njuta av resan.

Att njuta av resan är för övrigt gratis. Precis som den här föreläsningen.

För mer info och för att boka in sig, gå in här: ABLE lounge proudly presents Christopher Toll

Fantastiskt välkommen!

Idag var en sån där dag. Du vet kanske vad jag menar? Möten rygg mot rygg. Jobblunch. Backlogg på arbetsuppgifter. Avslut med ett forcerat telefonmöte med sura röster. Den här dagens intensiva högvarvade känsla packade jag sedan in i bilen ihop med min svarta portfölj och åkte hemåt.

Hemresan är vår transit mellan dagen och kvällen. Mellan arbete/studier och hemmet. Mellan högvarv och förmodat lågvarv. Jag har fattat att det finns två alternativa sätt att hantera det här på.

Det ena alternativet är att fortsätta vara i högvarv (ni är med på att det här är det sämre alternativet redan nu, va?) . Det går till ungefär på följande sätt: jag går med snabba, effektiva steg mot bilen. Sätter mig, knäpper på stereon och slår på snabb musik samtidigt som jag ögnar genom Facebook och Instagram. Sen kör jag iväg. Känner stress vid utfarten från parkeringen eftersom det kommer två bilar från höger som jag måste vänta på. Därefter börjar jag beta av de tre telefonsamtal jag tycker mig behöva ringa. Jag blir först störd när Siri upprepade gånger inte fattar mina mycket välartikulerade namnförslag och igen när person nummer ett inte svarar eftersom jag då måste komma ihåg att ringa honom igen. De andra samtalen genomförs med samma höga energi som på jobbet emedan min bil åker specialslalom mellan filerna.

Jag kommer hem och hinner inte ta av mig skorna innan jag ser en jacka ligga på hallgolvet och majskakornas förpackning gapa tom på soffbordet och förklarar för barnen att jag ”tycker det är något märkligt att jag ska behöva plocka upp sånt” med ett försök att ersätta irritation med tydlighet vilket totalt misslyckas. Det hela börjar kännas som en IKEA-reklam, inser jag när det börjar vankas middagsdags.
Det andra alternativet är att ta chansen att skapa en positiv övergång till resten av kvällen, till lågvarv. Jag gillar helt otippat det här alternativet och använder det allt mer. På väg ut från kontoret tar jag kontroll över benen. Ger dem en vänlig order att sakta av med hänvisning till att jag faktiskt inte har bråttom. När jag kommer till bilen och startar motorn är det i övrigt helt tyst i kupén. Det kommer inget ljud ur stereon, vilket ger ett trött hörselsinne vila. Pekfingret vars tvångsmässiga muskelminne vill svajpa fram Facebook eller trycka fram en kontakt får ligga kvar på ratten. Jag knäpper upp översta knappen i byxorna, andas ett par gånger och rullar sedan onormalt långsamt ur parkeringsfickan. När en impuls att agera kommer, säger jag: ”jag ser dig. Men det här är en skön resa hemåt då jag inte behöver göra någonting annat än att njuta”.
En tanke dyker upp om saker jag inte hunnit med under dagen. Då vänder jag det mentala huvudet 180 grader och tittar på alla de saker som faktiskt åstadkommits, och klappar mig på axeln som för att säga: du har gjort vad du har kunnat idag och det räcker gott. Jag tränar sedan mitt tålamod genom att ligga kvar i en och samma fil trots att bilarna forsar förbi och konstatera att det inte spelar någon roll utan jämnar ut sig i längden. Och när jag inte måste jaga placeringar på en imaginär racingbana börjar jag istället kunna lägga märke till detaljer runt mig. Våren verkar ha kommit. Mannen i den blå Mazdan har en lustig hatt. Tänk att den där konstiga reklamskylten alltid har suttit där, den har jag inte sett förut. Och jag känner hur resan blir något mer njutningsrik och intressant. Efter ett tag kan jag skönja att spänningarna i nacken släpper en aning. Volymen på larmet inuti huvudet – alla tankar och idéer och känslor som trängs där – skruvas sakta ner. Det tystnar. Och plötsligt kan jag förnimma en känsla som inte varit närvarande under den tidigare dagen: avslappning. Och när jag kliver innanför dörren är det som en lågvarvad pappa som hellre kramas och lyssnar till hur barnens dag på skolan har varit, än ordar om ordningen i hallen och kvarglömda förpackningar.
Och vet du, det går lika bra att tillämpa det här perspektivet vare sig man åker bil, tåg, buss, tunnelbana, cykel eller går. Det handlar om hur vi väljer att göra vår transit. Inte vilket transportmedel vi använder.
Ha en härlig resa.
/Christopher