Jag var bara inne i butiken fem minuter, jag svär. Kanske var det tio men absolut inte mer än femton. På den grovt fulparkerade vespan satt det ändå en gul lapp från helvetet ihopklämd med ett färgmatchat billigt plastgem när jag kom ut.

Ettusen trehundra kronor stod det tydligt och klart när jag rullade ut lappen. Priset för mitt slarv. En chansares nederlag. Det kokade under hjälmen när jag kryssade mellan bilar på den blåsiga centralbron på väg hemåt. Svordomar studsade inne i huvudet och ut mellan hårt sammanpressade läppar. Budskapet löd i korthet: din idiot.

Så blev jag plötsligt irriterad på irritationen. Varför måste den här fadäsen behöva stänka ner solen över Riddarfjärden? Varför ska all ledig kapacitet i min hjärna gå till att processa incidenten? Och hur länge ska jag älta?

Jag beslöt att dra nytta av tillfället och hitta ett förfaringssätt för att göra mig av med känslorna. Det första jag kom fram till var att tid är av betydelse. Ju snabbare process desto sannolikare att situationen inte blir ett kärnminne.

Detta är vad jag gjorde och mitt förslag till dig om du har samma olycka i trafiken:

1.       Acceptera att det har hänt
Ramla inte ner i ”om jag ändå inte hade…”-fällan. Bara se verkligheten såsom den ser ut.
2.       Hörsamma känslorna
Släpp på trycket som uppstått. Skrik lite om du måste. Men gå sedan till självrespekt och undvik hård självkritik. Tolerera att du begick ett misstag. Det är mänskligt. Jag är inte en idiot.
3.       Betala direkt
Gör upp med kostnaden på en gång. Låt den inte ligga framme som en påminnelse till sista betaldatum. Jag stod lutad mot vespasadeln i garaget med SEB-appen i handen tjugo minuter senare och reglerade min skuld. Därefter kastade jag p-boten i närmaste papperskorg.
4.       Dra lärdom
Missa inte läxan. Det är den enda intäkten som kan balansera utgiften.
Jag kommer inte chansa mer. Jag kommer inte chansa mer. Jag kommer inte chansa mer.
5.       Gå vidare
Ersätt nu känslorna med dess diametrala motsats för att visa systemet hur det också kan kännas. Fokusera all energi på det mest positiva runt dig just nu. Min son fick ett A i matte berättade han när jag kom hem. Vi firade stort med mums-mums och Bart Simpson.

Och nu till dagens överkurs: Berätta inte för någon om det som hänt. Jag tror det kanske är det svåraste. Men det enda syftet med att berätta är att andra ska tycka synd om mig, vilket de inte gör eftersom jag har klantat mig (vad de än säger). Och vidare samtal om det inträffade föder bara minnet av händelsen vilket förlänger smärtan.

Ja, och på överkursen failade jag rejält, som ni märker. Men det var det väl värt, om så bara en av er kan gå och lägga sig samma kväll som en liknande incident inträffat och inte längre ha en gul lapp från helvetet på näthinnan.

Tråkiga nyheter

Publicerat: juli 1, 2019 i Aktuellt

Tack vare meditation har jag förbättrat hanteringen av känslorna som uppstår när det inte händer något. Men ärligt talat så är det emot min intensiva natur och därför får jag jobba en del för att bibehålla lugn när livet är tråkigt. 

När jag pratar om att det inte händer något är det typiskt lördag. Barnen är hos sin mamma och klockan är 13:00. Jag har ännu inte gjort något särskilt, har inget inbokat och det är inte någonting direkt som måste fixas. Jag kan ärligt talat säga att jag avskyr det här tillståndet. Det kryper i mig och jag pillar lite med den där pappershögen på köksbänken, viker tvätt, kollar telefonen och vankar runt som en osalig ande. Rastlöshet och meningslöshet vaknar likt två vakthundar som vädrar inbrottstjuvar.

Det jag förstår är att alla aktiviteter, allt görande, är knark för sinnena. Och stunder av total inaktivitet är som en obehaglig avtändning och man söker snabbt nästa fix. Paradoxen för mig är att jag har greppat hela konceptet med att vila och blir allt bättre på det. Jag hedrar nattsömnnen och jag tar power naps utan skuldkänslor. Däremot att inte göra något, att ha tråkigt, det steget gäckar mig fortfarande ofta.

Men här kommer kroken: en definition på att ha tråkigt är att inte fylla sinnena med intryck. Och det är ju samma sak som vila!

Alltså finns det en funktion och ett syfte med att ha tråkigt. Nu är vi på något, kamrater. Och enligt Egil Linge i boken ”Hemligheten” är en dörröppnare till sann intimitet i en relation att ha tråkigt ihop och våga stanna i det. Det börjar kanske bli hög tid att omfamna det tråkiga?

I förrgår fick jag chansen. Jag var trött när nycklarna stacks i låset, jackan slängdes på hallpallen och skorna sakta drogs av. Utan att det var ett medvetet val kunde jag erfara hur mina sinnen drog en suck och sedan kapitulerade, vilket förmodligen är ett bra första steg. Resten av kvällen gick i ett masigt tempo. Ingen musik hördes. Fjärrkontrollen var hölstrad. Inga telefonsamtal och ingen mailkonversation. Bokhögen låg orörd och morgontidningen hade somnat i återvinningen.

Jag kan uppriktigt sagt inte återge någonting av vad jag gjorde, för det var högst sannolikt ingenting.
Det var bara en rejält tråkig kväll. Och märkligt nog…alldeles alldeles underbar.

Bokslut

Publicerat: april 7, 2019 i Aktuellt

Jag fyller år. Livet passerar. Min lärdom är att det sällan blir som jag trott och planerat, men att det nog lika ofta blivit bättre och sämre. Det vi emellertid vet med 100 procents säkerhet är det som redan skett. Kanske kan vi göra bokslut vid födelsedagar och använda informationen så att oddsen för att nästa år ska bli bättre ökar.

Min fasta övertygelse är att vi mår bra av utveckling. Och att lära av det som skett ger en användbar instruktion till framtiden. Att upprepa sitt beteende och förvänta sig ett nytt utfall är som bekant definitionen av idioti, enligt Einstein. Jag tycker det är lite hårt men inspireras ändå. Därför gör jag bokslut efter varje viktigt kapitel i livet. Ibland sammanfaller det med en födelsedag, ibland med något annat.

Gör du likadant? Om inte kommer här min metod som en inspiration för att börja.

Jag startar alltid med att gå genom min kalender för perioden det rör. Då vaknar minnet lättare. Sedan följer samma fem frågor vid varje bokslut. De är applicerbara vad det än är du lämnar bakom dig: ett år, en relation, ett jobb eller en hel livssituation:

1. Vad har jag åstadkommit?
Vilka är dina landvinningar. Gärna de viktigaste för dig, de som gjort störst avtryck i ditt inre.

Det här året har jag startat ett nytt företag och träffat en fantastisk kvinna.

2. Vad har jag lärt mig?
Finns det något särskilt du plockat upp som du inte visste eller kunde tidigare? Är det månne en insikt? Kanske något om ditt beteende eller andras. Eller ren kunskap såsom ett nytt språk, nya arbetsprocesser eller hur man rensar kantareller.

Jag har lärt mig att min lycka bara är min arbetsuppgift och att jag inte kan lägga det på någon annan, men också att jag har kontroll. Jag har förmågan att skapa förutsättningar som är gynnsamma för mig. Och så har jag lärt mig att skriva filmmanus.

3. Vad ska jag försöka att aldrig göra igen?
Finns det misstag eller fallgropar du råkat ut för som du tänker vinnlägga dig om att inte behöva återuppleva? Men var inte hård mot dig själv. Du har gjort så gott du kunnat givet förutsättningarna.

Jag kommer försöka att aldrig gå in i en relation med förutfattade meningar igen utan istället titta på vem och vad jag möter och bilda mig en uppfattning utifrån det.

4. Vad ska jag göra mer av?
Nu plockar vi med oss årets godbitar in i framtiden. Vad har gett dig energi under perioden? Vad fick dig att skratta? Vilka kloka beslut har du fattat och på vilket sätt? Vilka personer har du umgåtts med som du måste ha mer av?

Jag har rest mycket under året och kommer resa ännu mer. Det vidgar vyer och ger näring åt själen. Dessutom fick jag under sommaren uppleva att dans är ett väldigt coolt uttryckssätt och kommer dansa mycket mer framöver.

5. Hur omsätter jag mina lärdomar i handling?
Den viktigaste frågan. Vad ska du göra för att praktiskt se till så det du lärt dig skapar förändringen du önskar? Behövs det en kurs, en kursändring eller att avsluta en kompisrelation eller ett jobb?

Jag har skrivit in alla framtida danstillfällen i min kalender. Det påminner mig konstant om passionen för dans och ökar sannolikheten att jag kommer iväg. Jag har också startat ett särskilt bankkonto med automatisk överföring där min reskassa samlas.

Jag förvarar mina bokslut på samma plats i datorn. Ibland tar jag fram dem och tar del av rörelserna jag skapat eller följt genom åren. Det är häftig läsning. Varje sig jag upprepat mig eller utvecklats.

Imorse frågade jag lite slentrianmässigt Oskar, den 21-årige entreprenören på kontoret, hur läget var. Han sken upp och svarade med eftertryck: ”Det är riktigt riktigt bra”. Det är andra gången den här veckan och jag blir irriterad.

Det är något inövat med de där fraserna. Något tillgjort. När Oskar hade slutat blända mig med sitt leende och frågat tillbaka svarade jag överdrivet: ”Det är fruktansvärt bra”. För att markera. Han plockade upp signalen direkt och sa: ”Det handlar om inställningen”. Och jag inser att han har helt rätt. Det är väl sjutton att en 21-åring ska gå och bli min mentor.

Det här är ju glädjeskolan, lektion 1A: positiv affirmation. Ett leende i spegeln. Ett ”you´re looking like a million bucks today”. Ett ”Det är riktigt riktigt bra”. Men i Sverige är det svårt för oss att hantera det här. Vi ska inte överdriva. Vi ska inte försköna. Vi ska inte lyfta oss själva. Och den största synden av alla: Vi ska INTE vara amerikanska. Därav min initiala irritation.

Jag har en annan kille på mitt kontor, Gabriel. När vi möts i dörren och jag frågar honom hur det är, svarar han fysiskt med att sucka och titta på mina skor. Sedan säger han: ”jämna plågor” och ser ut som han har förlorat på lotto varje dag hela livet.

What you focus on expands, brukar man säga.

Vad tror du händer i Gabriel när han riktar den inre strålkastaren mot det negativa?

Vad tror du händer i Oskar när han riktar den inre strålkastaren mot det positiva?

Vi ska hantera våra demoner och utmaningar på ett ansvarsfullt sätt och inte ta det jobbet lättsamt. Ibland behöver vi psykologisk hjälp, eller i alla fall stöttning från en god vän. Ibland krävs det mer och ibland mindre.

Men vi har också ett vardagligt val varje morgon: vi kan tänka att det är jämna plågor eller att det är riktigt riktigt bra. Så, vad väljer du idag?

/Christopher

Livsåskådning by Lego

Publicerat: april 3, 2019 i Aktuellt, Uncategorized

Jag har en kompis som nyligen berättade om sitt nyuppvaknade intresse för hänförelse. Nu ska hon till och med skriva en bok om känslan. Hon menar att det kan vara en nyckel för att nå lycka. Jag tittade på henne, nickade vilt och sögs fyra år tillbaka i tiden.

2014 gick jag El Camino, pilgrimsleden i norra Spanien som bland annat författaren Paulo Coelho skrivit om. Jag och min dåvarande flickvän pratade om att vara nyfiken och bli positivt överraskad, alltmedan våra kängor sparkade upp damm på en särskilt torr etapp mellan Pamplona och Puente La Reina. Vi konstaterade att det sker alltför sällan nu för tiden och att det är en stor och skön känsla.

Då dök en fras upp i mitt huvud: Allting är så mäktigt.

Frasen var hämtad från en låt i den då nylanserade filmen ”The Lego Movie” och har egentligen en helt annan innebörd. Plus att det är helcorny att koppla ihop ett viktigt filosofiskt resonemang med en kommersiell barnfilm. Men frasen kändes så rätt i sammanhanget. Som ett mantra för att komma ihåg känslan. Ty om jag kan känna att det finns mäktiga saker i omvärlden öppnar det upp för nyfikenhet: världen är inte som jag trodde. Om det dessutom är allting gör det upplevelsen stor och stark. Och när det inte bara är mäktigt utan mäktigt kommer hänförelse.

Ett barn betraktar världen oftast i fascinerad hänförelse. Kommer du ihåg det där ögonblicket när du var fem eller sex år och första gången låg på knä och upptäckte att myrorna kunde bära pinnar tio gånger större än dem själva eller att du kunde sätta en barkbåt i vatten och den faktiskt flöt av sig själv? Minns du tonåren och den där tjejen eller killen du spanat på i flera veckor som plötsligt pratade med dig och du förstod att det fanns intresse från bådas håll? Kanske den första rockkonserten där ett hav av gungande och hoppande kroppar fick dig att förundras över känslan av kollektiv gemenskap och extas? Eller när du stod bredvid Stora Sjöfallet och hörde vråldånet från vattenmassorna eller såg natthimlen plötsligt komma till liv och slingra sig i grönt och blått i något du senare förstod var norrsken? Eller den där tidiga sommarmorgonen när bara du var vaken och tittade ut över ett spegelblankt hav alltmedan den lågt stående solen värmde ditt vördnadsfulla ansikte?

Men jag är oroad. Hur ofta känner du och jag så här numera? För i takt med att vi blir äldre neutraliseras känslan. Vi tar alltfler saker för givet. Den sista anhalten är ett blasétillstånd där allt färre saker och händelser berör oss. Det är att dö en smula. Jag tycker också att en tilltagande dragning mot att vara praktiska och handlingsorienterade bidrar. I det läget hamnar känslor såsom hänförelse i bakluckan, bredvid den där isskrapan du aldrig kommer ihåg att du äger när första frosten anländer. De upplevs ha begränsat värde i en alltmer funktionell värld. (I ett makroperspektiv är det lite som debatten om hur mycket av statsbudgeten som ska läggas på kultur.)

Men jag är måhända helt ute och reser här. Kultur och hänförelse kanske inte har någon rätt att ta plats när vi samtidigt måste skapa värde för oss, vår familj och samhället?

Men vet du. Jag skiter i det.

Därför att allting är så mäktigt om vi bara väljer att öppna upp oss för världens många mirakel, stora och små. Och den känslan – den där sekunden när ögonen blir klotrunda och ett brett häpet leende spräcker upp ansiktet – ger livet färgerna åter. Det är att vara levande.
Och vi behöver alla leva.
Varje dag.
Lika mycket som vi behöver jobba, äta och bo.

/Christopher

Telefonsex

Publicerat: april 1, 2019 i Aktuellt

Klockan är 05.25. Därför är det bara 19 personer på bussen som tar mig från långtidsparkeringen på Arlanda till flygplatsen. Av 19 personer hånglar 14 med sin telefon.

Ibland kan man kliva ur en situation och titta på den lite från ovan. Jag gjorde det i morse på en tyst gryningstransfer från Beta parkering genom snöglopp mot terminal fem på Arlanda. Började med att räkna passagerarna och noterade vad man pysslade med. Av 19 personer satt 14 med näsan i mobilen, två lyssnade på musik, två gjorde ingenting och en tittade storögt på de övriga.

Det slår mig hur extremt intim vår relation med telefonen är. Den är vår mesta följeslagare, ingen annan är så nära så mycket, inte ens den mest tillgängliga partnern. Den ligger tryckt mot hjärtat i jackans innerficka eller värmer innanlåret genom jeanstyget. I dess inre finns hemligheter man bara anförtror en riktig vän. Vi ser den djupt i skärmen utan att vika med blicken och på natten är vi oskiljaktiga. Inte konstigt att det hånglas.

Kanske har du, som jag, upptäckt att Iphone har en funktion som heter ”skärmtid” där man kan kolla hur torsk man är på sin telefon. Androidmobilen har säkert något liknande. Förra veckan var mitt skärmsnitt 3,33 timmar per dag. Totalt drygt 24 timmar. Alltså motsvarande tre hela arbetsdagar. Och jag är ungefär på snittet.

Hur ligger du till? Är du mer eller mindre hooked än jag?

Myntets andra sida: det finns helt fantastiska funktioner i våra telefoner som gör livet så oerhört mycket lättare. Bortsett från att kommunicera kan jag kolla väder, göra bankärenden, se hur snabbt jag sprang milen, lära mig vad en låt som spelas i ett rum heter, få hjälp att meditera, lyssna på musik, lära mig spanska, sjukanmäla mina barn och ta reda på vilken valla som funkar bäst idag. Och kanske störst av allt; hjärtrösta på melodifestivalbidrag. Herrejösses vilken kompetent följeslagare.

Det som gnager i mig är bara att av mina vakna timmar lägger jag motsvarande tre arbetsdagar på en skärm. När jag satt där på bussen i morse kändes det sorgligt. För vet du vad? Jag tror att det finns en stor orsak till varför vi använder telefonen så mycket. Vi är rädda för att ha tråkigt. Och det som är ännu sorgligare är att det vi uttråkas av är världen utanför skärmen. Den är inte tillräckligt snabb och innehåller inte tillräckligt med impulser till vår dopaminhungrande hjärna.

Som ett experiment väljer jag den här morgonen att motstå dopamindrogens dragningskraft och låter luren ligga kvar i fickan och testar att stå kvar i tristessen. Bara känna efter hur det känns. Det är lite jobbigt först. Men märker sedan att det finns massor av information och intryck att ta in i den riktiga världen. Handen rycker till lite av en impuls att plocka upp facebook och skriva en post om mina reflektioner. Hänger i. Stannar i verkligheten. Blir nyfiken på den mörkhyade flygvärdinnan som tycks så oroad över något som händer i hennes telefon och ser välmanikyrerade fingrar dansa över skärmen ackompanjerade av naglars klickljud. Upptäcker chauffören i backspegeln och upptäcker mig. Jag får ett kort leende, en kontakt. Den korrekta mannen med kavaj under mörk rock ett par stolsrader bort har lite raklödder kvar på kinden. Han hade nog bråttom i morse och frugan orkade säkert inte upp klockan fyra för att rätta till hans kläder, försiktigt stryka bort den vita fläcken från kinden, pussa honom ömt på den nu rena huden och önska en god affärsresa. Förståeligt. Utanför fönstret passerar vi landningsbanor där män och kvinnor i gula västar jobbar hårt för att snö och is inte ska förhindra några plan från att lyfta i tid. Vilket slit.

Livet händer i verkligheten. Och det känns lyxigt att få ta del av den: ofiltrerad och skärmbefriad.

Tänk. Tänk om vi skulle minska skärmtiden med en arbetsdag nästa vecka och istället hångla ner verkligheten. Undrar just vad man kunde uppleva då?
/Christopher

Jag har en idé, en dröm. Den är radikal och sjövild och kommer aldrig att accepteras. Inte av en enda själ. Jag tänkte genera mig själv genom att berätta om den. 

Så här är det. Jag är trött på tron att den enda vägen framåt är att jobba stenhårt. Jag vill att vi börjar jobba stenmjukt. Få mycket gjort, men utan att förspilla kroppsvätskor som blod, svett och tårar. Nå framgång, men kunna återge sina barns uppväxt när de blir gamla. Och släppa käkarna i ett brett leende varje dag, inte bita ihop.

Är det alls möjligt? Kan man komma någonstans och inte samtidigt känna någon typ av smärta?

Ja. I min helt orimliga dröm är det så.

I min dröm är vägen framåt som ett lätt utförsplan där vi nästan ramlar in i framtiden. Inte en uppförsbacke där varje steg tar emot. Vi har nämligen valt att ägna oss åt det vi är menade att göra, inte det någon annan förväntar sig. Och vissheten om att vi är på rätt väg utesluter tvekan vilket skapar en skönare resa.

I min dröm räcker tiden alltid till. För vi har inte gjort några tidsplaner utan bara planer, eftersom man ändå aldrig tycks pricka rätt och får kompensera bristande verklighetsförankring med nattsömn.

I min dröm är det bästa det godas fiende. 90% rätt räcker så oerhört långt och de flesta märker ändå inte de sista 10%. (Förutom vi själva.)

I min dröm mäts framgång inte i pengar utan i vilket värde vi skapat. Vilket i sin tur, om man tolkar Law of Attraction brett, leder till pengar.

I min dröm firas segrar oftare än förluster ältas. Och ur segerns sötma utvinns en impregnering mot gnällbältestron att det alltid kommer något dåligt efter något bra. Och på så vis bibehåller vi en positiv framtidstro.

I min dröm har multitaskande utrotats, tio djupa andetag har ersatt facebookfipplande som avkoppling och på eftermiddagen ligger hela organisationen och sover middag ihop. I sked.

I min dröm arbetar vi mjukt, och når hur långt som helst. Och jag vägrar vakna upp.
/Christopher

En nyårssaga

Publicerat: december 31, 2018 i Aktuellt

Hans akneprydda ansikte var delvis dolt av ett glest svart skägg vilket gjorde åldern svårbestämbar. När den taniga armen sträcktes fram och han med ett nervöst leende artigt presenterade sig var det tydligt att han inte hade mer än några och tjugo innanför bältet. Det var något speciellt med Joe Mendelsohn.

Joe var vänlig och tillgänglig där vi satt tätt ihop i varsitt smalt säte på ett lokalt flygplan mellan två grekiska destinationer. Han ville gärna prata och berättade att det var första gången han var utanför staterna och på väg till sin kusins bröllop.

Vi avhandlade Grekland raskt men det var något annat Joe egentligen önskade ventilera, det kändes tydligt på ointresset för de ämnen som dök upp medan vi passerade över Kalamata och Greklands västra fastland.

Så blev det en ljudlucka. Och man kunde höra på inandningen hur Joe tog sats. Han frågade:
”Vad tror du om möjligheterna att passera Atlanten på en segelbåt?”

Jag blev tagen på sängen, upplevde inte den unga mannen som en äventyrare, och svarade att det var en dröm för mig som jag längtade efter att omsätta till handling. Han tittade forskande på mig, kanske mätte han mig för att avgöra om jag skulle få ta del av en fortsättning, tog ett beslut och presenterade sig sedan på nytt:
”Hi, I´m Joe Mendelsohn. I work as a slave to Jesus Christ.”

Joe hade växt upp i Virginia på amerikanska östkusten, var enda sonen till ett medelreligiöst par, men funnit sin tro på egen hand. Och som han trodde. Ett par år tidigare hade han bestämt sig för att bli missionär, men på sina villkor. Därför planerade han att ensamsegla en egenbyggd båt från Virginia över Atlanten med kursen satt till Israel. Syftet med resan var att predika Jesus ord i Mellanöstern och seglingen skulle bevisa att det enda man behöver är en stark tro.

Vi pratade lite om svårigheterna – och farorna – med att landa mitt i en religiös varböld, men Joe såg inte några större bekymmer med det. Så länge man har en stark tro.

Resten av vår flygtid ihop handlade om båtkonstruktioner och hur man bemästrar havet. Farkosten han byggde på var en hybrid mellan ett vikingaskepp och en Maui outrigger som mätte två gånger fyra meter och jag var nyfiken på hur han trodde att den skulle uppföra sig i en eventuell storm. Det tyckte Joe bevisat sig möjligt av överfarter av andra mindre farkoster.

När jag sedan frågade hur han tänkte hantera förnödenheter och färskvatten tittade Joe mig djupt i ögonen och klargjorde att det skulle Gud ordna. Jag bad lite försiktigt om ett förtydligande och han såg på mig som om jag tydligt inte hade förstått någonting om någonting och fortsatte:
”Jag lämnar Virginia utan mat och utan färskvatten. Gud kommer förse mig under resan med det jag behöver.”

Var Joe Mendelsohn mytisk, mytoman eller mentalt sjuk? Jag får nog aldrig veta. Istället letar jag efter vad han kan lära mig och kommer fram till följande: passion och målmedvetenhet behövs för att uträtta någonting stort, mot alla odds. Och ett visst mått av galenskap hjälper nog till. Jag tänker på Richard Bransons rymdäventyr, Elon Musks elektrifiering av världen och Hannibal när han korsade Alperna med sina krigselefanter. Men det är nog också lämpligt att överleva om man vill förändra världen.

Må det nya året ge dig goda idéer, passionen och målmedvetenheten att följa dem, och det sunda förnuftet att avgöra vad som är rimligt utifrån dina förutsättningar.
/Christopher

Knock knock, how are you?

Publicerat: december 13, 2018 i Aktuellt

Min kompis Eva är hälsocoach, ledarskapsguide, författare och föreläsare. Men under en intervju i förra veckan konstaterade hon att helst av allt vill hon vara påknackare. 

När jag ser mig omkring upptäcker jag en värld där väldigt många mår…sådär, vilket är ett understatement i de flesta fall, men vi svenskar brukar inte vilja be om alltför mycket sympati. Vi ska stå pall.

Men alla gör inte det. Står pall.

Många bågnar istället under upplevelsen av alla ansvar samhället, jobben, relationerna och sociala medier ställer på oss. Men för att inte vara en belastning eller för att inte klaga så tiger vi, samtidigt som öronen piper, hjärnorna exploderar och hopplösheten brer ut sig i våra inre som ett tungt höstmörker.

Det här beteendet möter en ängslighet – också en produkt av vår kultur skulle jag säga – för att kliva över privata trösklar. Vi behöver bjudas in för att stiga på. Kanske accepterar vi därför ett ”sådär” på frågan hur läget är, istället för att börja borra.

Eva är en påknackare, menar hon. Hon knackar på för att göra motstånd mot tigandet och de privata trösklarna. Hon knackar på och ställer frågor. Inte bara ”hur är läget?” utan också ”varför är det bara sådär?” och ”vad beror det här på?”. Jag ser det som att Eva tar sig friheter. För att försöka ge andra frihet från sina våndor.

Ibland är hon en pain in the ass men tänker att det är alldeles för få av oss som vill och vågar stå kvar med knogarna på andras dörrar och fortsätta knacka. Hon gör det med övertygelsen att vare sig det uttrycks eller ej, så uppskattar vårt privatliv att bli sett och omhändertaget. Och när skalet krackelerar av alla frågor öppnas en möjlighet att få riktig hjälp. Eller som Leonard Cohen säger, i min fria tolkning: ”det finns en spricka i allt, det är så ljuset kan komma in”.

Jag vill också vara en påknackare.
Och jag vill bli knackad på.
Jag önskar att du känner likadant.
Då kan vi sluta oss samman som ett släkte och hjälpa varandra i stunder av nöd.
Allt som krävs är lite mod och en envis knoge.

/Christopher

Den här bloggposten kommer från Driven till max – the nyhetsbrev som går ut varje fredagsmorgon. Vill du också prenumerera, klicka här: Nyhetsbrevet

Att dräpa en reptilhjärna

Publicerat: december 3, 2018 i Aktuellt

Jag tar en snus. Kaffekoppen står bredvid med svart gift som luktar gott. Chokladbollen från igår har kroppen smält nu och jag tänker på de chips med mild löksmak som väntar därhemma. Den här november har visat sig från sin intensivaste sida. Jag har en tendens att gå över till sämre vanor när det är en stressig period. 

För sex år sedan byttes min inställning till alla typer av intag. Jag hade mediterat mycket och jag skrev min bok vilket hade en terapeutisk effekt. Det ledde till att jag var i god kontakt med mig själv och min kropp.

En morgon upptäckte jag att det där kaffet som alltid tidigare startat dagen inte var någonting min kropp önskade. Det var alldeles för tufft för en nattfastad mage att ta emot. Jag lät bli kaffet och drack te istället. På lunchen fick fisken ta hamburgarens ställe därför att magen var tydlig med sin önskan. Och efter den första tallriken middag lät jag bli portion två. Och så fortsatte det vilket ledde till flera kostmässiga förändringar.

Det som hade hänt var att min kropp börjat kommunicera med mig och berätta vad den behövde för att må bra. Och eftersom jag var i kontakt så lyssnade jag och följde råden. Ingen diet eller doktrin, bara en rimlig dialog. Dialogen mellan mig och kroppen fungerar fortfarande, tycker jag. Förutom i perioder som den här november. Då överröstar larmet från jobbet orden från det inre.

Även om vi ska kunna ge oss lite slack och unna oss saker när det är tufft är det här beteendet irrationellt eftersom vi behöver all kraft och energi vi kan få. Vilket betyder inte minst vitaminrik och nyttig mat. Men systemet är i påslag och inte tillräckligt intelligent för att förstå det. Reptilhjärnan styr och dirigerar oss i fel riktning. Så nu blickar jag ut över mitt skrivbord och ser en kaffekopp, som inte den första idag, och en svartvit snusdosa. Varför? Av tre skäl:
Det är gott. Jo, det gäller månne för den första koppen och den första snusen men helt ärligt försvinner smakfördelen i takt med intagen.
Belöning. Jag genomför en uppgift och jag får en present. En påse under läppen, tack så mycket.
Distraktion. Jag växlar från någonting tråkigt eller jobbigt och går till kaffemaskinen.

Det här inte är vad jag behöver utan vad jag tror att jag vill ha. 

För att dräpa reptilen i hjärnan och låta det sunda (förnuftet) segra har jag vissa tekniker. Här är några stycken:
-Identifiera vilket behov som tillfredsställs. Är det belöning kan jag ge mig kopp te eller choklad istället för kaffe. Är det distraktion kanske jag pratar med en kollega eller tar fem minuter i frisk luft.
-Låta alternativet vara nära. Till exempel ha en fruktskål på bordet och en tillbringare med vatten.
-Hitta en bundsförvant. Gärna någon som är i samma tillstånd. Sedan kan vi coacha varandra till att välja rätt.

Hur ser dina intag ut när det är mycket att göra? Skiljer det sig åt från när det är lugnt?

Simma lugnt och go bananas.
/Christopher