Gästspel på prestationspodden

Publicerat: juni 19, 2018 i Aktuellt

I förra veckan släppte Prestationspodden sin intervju med mig där vi gick på djupet med hur man kan förhålla sig och slippa förhålla sig till prestationen. Och varför glädje är en sån viktig ingrediens att blanda ner i sin dagliga soppa.

För att lyssna, följ den här länken: Prestationspodden featuring C Toll

prestationspodden 2

Föreläsning Downtown Camper 30 maj

Publicerat: maj 19, 2018 i Aktuellt

IMG_6049

Det är inte meningen att livet ska vara en lång räcka hundår. Att vi ska bita ihop och vänta till ”jag ska bara” är klart.  Så var det inte tänkt. Meningen är att njuta av resan varje dag.

Inbjuden av ABLE Lounge kör jag vårens enda öppna föreläsning på Downtown Camper i Stockholm. 30 maj kl 8:00. Välkommen till en morgon när vi går genom fyra enkla meningar att använda varje dag för att omvandla kravfylld prestation till skönt flyt. Och kunna njuta av resan.

Att njuta av resan är för övrigt gratis. Precis som den här föreläsningen.

För mer info och för att boka in sig, gå in här: ABLE lounge proudly presents Christopher Toll

Fantastiskt välkommen!

Idag var en sån där dag. Du vet kanske vad jag menar? Möten rygg mot rygg. Jobblunch. Backlogg på arbetsuppgifter. Avslut med ett forcerat telefonmöte med sura röster. Den här dagens intensiva högvarvade känsla packade jag sedan in i bilen ihop med min svarta portfölj och åkte hemåt.

Hemresan är vår transit mellan dagen och kvällen. Mellan arbete/studier och hemmet. Mellan högvarv och förmodat lågvarv. Jag har fattat att det finns två alternativa sätt att hantera det här på.

Det ena alternativet är att fortsätta vara i högvarv (ni är med på att det här är det sämre alternativet redan nu, va?) . Det går till ungefär på följande sätt: jag går med snabba, effektiva steg mot bilen. Sätter mig, knäpper på stereon och slår på snabb musik samtidigt som jag ögnar genom Facebook och Instagram. Sen kör jag iväg. Känner stress vid utfarten från parkeringen eftersom det kommer två bilar från höger som jag måste vänta på. Därefter börjar jag beta av de tre telefonsamtal jag tycker mig behöva ringa. Jag blir först störd när Siri upprepade gånger inte fattar mina mycket välartikulerade namnförslag och igen när person nummer ett inte svarar eftersom jag då måste komma ihåg att ringa honom igen. De andra samtalen genomförs med samma höga energi som på jobbet emedan min bil åker specialslalom mellan filerna.

Jag kommer hem och hinner inte ta av mig skorna innan jag ser en jacka ligga på hallgolvet och majskakornas förpackning gapa tom på soffbordet och förklarar för barnen att jag ”tycker det är något märkligt att jag ska behöva plocka upp sånt” med ett försök att ersätta irritation med tydlighet vilket totalt misslyckas. Det hela börjar kännas som en IKEA-reklam, inser jag när det börjar vankas middagsdags.
Det andra alternativet är att ta chansen att skapa en positiv övergång till resten av kvällen, till lågvarv. Jag gillar helt otippat det här alternativet och använder det allt mer. På väg ut från kontoret tar jag kontroll över benen. Ger dem en vänlig order att sakta av med hänvisning till att jag faktiskt inte har bråttom. När jag kommer till bilen och startar motorn är det i övrigt helt tyst i kupén. Det kommer inget ljud ur stereon, vilket ger ett trött hörselsinne vila. Pekfingret vars tvångsmässiga muskelminne vill svajpa fram Facebook eller trycka fram en kontakt får ligga kvar på ratten. Jag knäpper upp översta knappen i byxorna, andas ett par gånger och rullar sedan onormalt långsamt ur parkeringsfickan. När en impuls att agera kommer, säger jag: ”jag ser dig. Men det här är en skön resa hemåt då jag inte behöver göra någonting annat än att njuta”.
En tanke dyker upp om saker jag inte hunnit med under dagen. Då vänder jag det mentala huvudet 180 grader och tittar på alla de saker som faktiskt åstadkommits, och klappar mig på axeln som för att säga: du har gjort vad du har kunnat idag och det räcker gott. Jag tränar sedan mitt tålamod genom att ligga kvar i en och samma fil trots att bilarna forsar förbi och konstatera att det inte spelar någon roll utan jämnar ut sig i längden. Och när jag inte måste jaga placeringar på en imaginär racingbana börjar jag istället kunna lägga märke till detaljer runt mig. Våren verkar ha kommit. Mannen i den blå Mazdan har en lustig hatt. Tänk att den där konstiga reklamskylten alltid har suttit där, den har jag inte sett förut. Och jag känner hur resan blir något mer njutningsrik och intressant. Efter ett tag kan jag skönja att spänningarna i nacken släpper en aning. Volymen på larmet inuti huvudet – alla tankar och idéer och känslor som trängs där – skruvas sakta ner. Det tystnar. Och plötsligt kan jag förnimma en känsla som inte varit närvarande under den tidigare dagen: avslappning. Och när jag kliver innanför dörren är det som en lågvarvad pappa som hellre kramas och lyssnar till hur barnens dag på skolan har varit, än ordar om ordningen i hallen och kvarglömda förpackningar.
Och vet du, det går lika bra att tillämpa det här perspektivet vare sig man åker bil, tåg, buss, tunnelbana, cykel eller går. Det handlar om hur vi väljer att göra vår transit. Inte vilket transportmedel vi använder.
Ha en härlig resa.
/Christopher

 

Fem tips för att skärpa fokus

Publicerat: april 30, 2018 i Aktuellt

Seriöst, nu har jag tröttnat på distraktioner som lurar bort fokuseringen. Häromdagen räknade jag antalet gånger jag stördes en vanlig timme på jobbet. 18 gånger. Och då var det sådant som jag själv styr över, inte till exempel kollegor. Jag har fått nog. Få gärna nog ihop med mig. Välkommen till den mest konkreta bloggposten någonsin. 

Det är fantastiskt bra att meditera om man vill öka sin förmåga att stå emot distraktioner och bibehålla fokus, det finns det forskningsbevis för. Men vi kan ju också vidta några ytterst konkreta åtgärder för att underlätta till att börja med. Här är fem heta tips för att bli mer zen när du har en viktig uppgift som ska genomföras.

Börja monotaska. Bara lägg ner multitasking. Varje undersökning som kommer fram nu säger att det är sjukt ineffektivt. Hjärnan har inte förmågan att hoppa mellan arbetsuppgifter utan helt onödig ställtid däremellan vilket stjäl energi.
Och man blir dum i huvudet. Forskare på University of London genomförde en stor studie och kom fram till att multitasking orsakar större negativ påverkan på IQ än att röka marijuana eller förlora en natts sömn.

Gör mobilen tyst och vibrationsfri. Vi tittar i snitt på mobilskärmen 150 gånger per dag. Enligt hjärnforskaren Katarina Gospic tar det uppemot 25 minuter att återfå fokuset efteråt. Gör den kalkylen.

Stäng av mail-aviseringarna på datorn. Du sitter där och gör en arbetsuppgift och det plingar till för att du ska uppmärksamma ett nytt e-mail. Bam, 25 minuter innan fokus infinner sig igen. Har du outlook-aviseringar men inte är säker på hur man tar bort dem? Här är instruktionen:
Arkiv -> Alternativ -> E-post -> gå till ”Mottagna meddelanden” och klicka ur ”Visa en skrivbordsavisering”. (Sa jag förresten att det här var den mest konkreta bloggposten någonsin?)

Lura oskärpan med lurar. Att använda hörlurar är ett etablerat sätt att finna fokus, jag vet, men jag adderar ett förslag på vad du borde lyssna på. För när hörselsinnet måste bearbeta sammansatt musik förstörs en del av fördelen med att stänga ute kollegor, barn eller andra cafébesökares tjatter. Mitt förslag är att undvika dödmetall och techno och istället lyssna på lugn, icke trumbaserad musik, t ex ambientmusik, piano eller bara naturljud.

Vila var 90:e minut. Det finns olika undersökningar som säger hur länge vi klarar att hålla fokus. Det har sannolikt att göra med hur vi är beskaffade men också vilken typ av arbetsuppgift vi har. En vanligt förekommande tidsrymd är 90 minuter. Vilken tid du än väljer: ställ alarmet och kör igång. Pausa sedan minst 5 minuter för att låta hjärnan vila. Det är lika nödvändig del av fokuseringen som själva arbetet.

Nä, nu börjar jag känna mig riktigt mosig. Dags att vila. Hej på er.

/Christopher

VA - mental frånvaro

I Veckans Affärer skriver jag om betydelsen av att vara där, konsekvenserna av de vandrande tankarnas förbannelse samt hur vi kan förbättra förutsättningarna för att få alla i rummet på plats både fysiskt och mentalt. Klicka på bilden för att komma till krönikan.

Vilka är dina hjältar?

Publicerat: april 2, 2018 i Aktuellt

Jag gjorde en förebildsvecka förra veckan. Utsåg och outade en person varje dag som jag har någon typ av relation till och som jag tycker står för någonting viktigt.

I gruppen av sju fanns bland annat elektronikjätten Distrelecs koncernchef Christina Åqvist som mitt i karriären vågar gå ut och prata öppet om det skav hon som högpresterare känner, och att hon varje dag frågar sig om det är värt det. Och Torsten Lyth, Ernst & Youngs förra vd, som mediterade varje dag och tack vare det lyckades hålla styr på både känslor och tungan när det blåste som hårdast under Skandiakrisen 2005. Även Lasse Lychnell fick sig en dag, jag vill minnas att det var tisdagen. Han har vigt sitt forskarliv på Handels till att lära oss om medvetet ledarskap och hur man kan kombinera inre utveckling och verksamhetsutveckling.

Men vad är då motsatsen till att ha förebilder?? Är det att inte ta intryck av andras klokskap, mod eller kärlek utan istället försöker hitta akilleshälar och brister för att skapa nidbilder? Och om det sker, gör man så för att förminska andra och därmed tillse att höjdskillnaden mellan oss blir så liten som möjligt?

Helt ärligt kunde jag hålla på så förut. Som om det var en tävling jag skulle kunna vinna. Det är helt värdelöst; att vinna är att förlora chansen till expansion. Det där beteendet är i stort sett borta och det är en av de förflyttningar jag är allra mest tacksam för. När jag nu böjer huvudet, inser andras storhet och lyssnar har det skapat en öppning där insikter, idéer och verktyg kan strömma in. De här förebilderna inspirerar till nya tankebanor och får mig att vilja veta mer och att växa. Och det är väl en av de stora grejerna med att leva?

Så, vad heter dina hjältar, och vilka stordåd gör de för dig?

Avskeda framtidsregissören

Publicerat: mars 14, 2018 i Aktuellt

Som prestationsperson har jag gärna velat känna kontroll i varje situation. Det har lett till att jag överplanerat i tron att jag kan styra händelsernas förlopp. Och varje gång det inte blir som jag tänkt eller vill, skapas frustration eftersom jag investerat tid i min bild av framtiden.

Att planera är en bra grej, helt klart. Ska man resa från punkt a till b är det inte dumt att veta när bussen eller tåget går. Att bestämma vad man vill göra på sin semester kanske också är på sin plats, likaså att lägga upp strukturen för sitt arbete. Men hur ofta har inte jag planerat helt i onödan och försökt förutspå och styra framtiden istället för att bara delta? Vi kan kalla det planering, men egentligen är det fåfänga försök att regissera livet. För mitt inre har jag ställt upp mig själv och alla inblandade på scenen och som en marionettspelare försökt framkalla ett händelseförlopp; helt enkelt styra händelsernas utveckling.

Ok, jag är ledsen att behöva outa det här, men det går inte att regissera framtiden. Jag har förstått att det är för många parametrar som spelar in. Tänk till exempel på ett möte på jobbet. Du har en stark idé om vad outputen ska bli. Men till mötet kommer ytterligare fyra personer och de har också en tanke eller förväntan de hoppas ska infrias. Innan ni börjat meddelas att en nyckelperson är sjuk och frågan är om det alls går att ha mötet. Mötet startar ändå. Då dyker det upp ytterligare ett projekt att diskutera, som kanske stjäl resurser från det första. Din initiala idé om output är tillintetgjord eller så måste du kämpa med näbbar och klor för att vidmakthålla den.

Nå. Kom gärna med en intention till ett möte, ett samtal med sambon eller laddad inför en semester, men förvänta dig inte att du vet vad som kommer att ske. Det leder till låsningar. De här låsningarna stänger för chansen att se nya möjligheter. Så om verkligheten väljer höger avfart istället för din tänkta vänster, betrakta det som att du fått en present. Och utforska nyfiket på vilket sätt du kan ha nytta av det. Ett sätt är att leta efter viktig eller intressant information som den nya situationen kan förmedla. Det är information som nu har potentialen att berika dig på ett eller annat sätt.

I korthet: lev hellre scenerna i ditt liv som en oregisserad dokumentär, inte ett inövat kammarspel.

Att dräpa en sportlovsmördare

Publicerat: mars 4, 2018 i Aktuellt

Jag står på toppen i Idre. Det är torra minusgrader, vindstilla och en strålande sol som ger granarna magiskt gnister. Grymt najs, tänker jag, fäller ner skidglasögonen och justerar stavremmarna. Då plingar mobilen till.

Att hantera jobbärenden på semestern har nått självklarhetsstatus i takt med ökade krav och bättre uppkoppling. När jag står på en fjälltopp och via mail får uppmaningen att hantera ett pressmeddelande tornar mörka moln upp i min inre atmosfär. Jag blir arg och irriterad. Sedan inser jag att det finns ett val; att det faktiskt är upp till mig själv att ordna så att inte en arbetsuppgift förstör semesterkänslan. Först ställer jag mig en fråga: Varför måste jag åtgärda det här nu? Är det på riktigt viktigt för jobbet eller är det för att framstå som duktig och lojal? Om det senare gäller, ska man nog överväga att istället vara duktig och lojal mot sig själv på semestern och först därefter ta hand om jobbet.

Nu när vi rett ut det här kommer fem tips på hur man kan dräpa en semestermördare och undvika att solka ner den sköna känslan:

1.     Lita på din autoreply.
Att du fått ett mail betyder att avsändare fått ett tillbaka från dig och vet att du inte är tillgänglig. Kanske löser det sig på ett annat sätt. Om inte, lär du bli kontaktad på nytt. Måste du vara duktig/lojal och återkoppla själv?

2.     Gör det nu.
Gör din arbetsuppgift så fort det bara går så du kan släppa taget sedan. Annars riskerar det att ligga och skava sönder skidåkningen, strandlivet eller vandringen.

3.     Vacation style working.
Vi får göra jobbet på ett annat sätt när vi har ledigt. Var vill du till exempel sitta? Finns det en djup soffa, en öppen spis, en uteservering med havsutsikt eller kanske ett skönt café på Fifth Avenue? Välj att göra jobbet vacation style.

4.     Finns det någon som tycker att du inte borde jobba nu?
Inkludera personer som påverkas av ditt arbetande i valet av när du ska jobba så alla blir nöjda, istället för att försöka mörka. Det brukar uppdagas och anstränga relationer mer än nödvändigt.

5.     Hej då, vi ses om en vecka.
När du genomfört ditt jobb, tydliggör att du inte är tillgänglig för vidare arbetsuppgifter. Det sitter ofta personer som inte har semester i andra änden och de längtar efter alla som signalerar tillgänglighet och hög servicenivå. Hedra din semester och avsluta det du skickar in med: ”Det var allt. Ha det riktigt bra nu så ses vi nästa vecka när jag är tillbaka.” Snälla, låt bli: ”säg till om det är något mer jag kan göra”.

Du är värd en semester. Företaget behöver din återhämtning. Vänner och familj älskar din närvaro. Punkt slut.

En telecomjätte och the power of mantras

Publicerat: februari 22, 2018 i Aktuellt

IMG_0027

Idag fick jag chansen att prata inför medarbetarna på Tele2 och berätta om en metod jag har för att gå från kravfylld prestation till skönt flyt: the power of mantras skulle man kunna kalla det.

I den stora atriumet på Tele2-huvudkontoret stod jag vid lunch idag och berättade om min tillvaro där tempot är högt. Kombinationen av att vara marknadschef och samtidigt få förverkliga önskan att stötta alla som vill ta bättre kontroll över sin prestationsenergi kolliderar ibland. Fyra meningar dök upp i mitt huvud under hösten. De liksom ploppade fram en och en under några dagar. Till sist häktade de i varandra och blev till Det Fyrhövdade Mantrat För Drivna om man vill välja stora ord. Eller annars: några sköna rader att muttra för sig själv för att må bättre. De är:

  • Jag gör det jag ska
  • Jag gör så gott jag kan
  • Jag vilar
  • Jag skrattar

Jag säger varje mening flera gånger per dag. De fungerar precis som en positiv affirmation. Och när jag uttalar dem så där i presens känns det som att det är en redan integrerad del av mig. En sanning. Något jag står för, vilket gör det lättare att följa dem har jag märkt.

Här kommer några delar av det jag pratade om:

Jag gör det jag ska betyder dels att jag följer min väg, vad det nu än är, så jag inte måste utvärdera valen hela tiden utan kan vara lugn med att det är rätt aktiviteter jag ägnar tiden åt. Det är också en liten check att jag inte driftar om intentionen är att genomföra något. Det kan därmed även fungera som en kontrollfråga. Sitter jag och facebookar två timmar i sträck när jag bestämt att genomföra en åtgärd kan meningen vänligt men bestämt få mig på rätt väg igen. Och när jag hedrar min disciplin påverkar det självkänslan.

Jag gör så gott jag kan är så oerhört viktigt att förklara för oss som tampas med att aldrig vara riktigt nöjda. Det ger mig medkänsla med mig själv och min insats. Och tacksamhet för att jag försöker och att det räcker. Det är jättebra och det är nog. Meningen får mig att känna att jag gör precis så mycket som är bra för mig att göra och uppgiften kräver, men inte lägga på de där extra 10 procenten som tar musten ur oss och gör arbetsuppgiften mindre njutbar. Och som ingen annan märker eller bryr sig om…

Jag vilar är märkligt att behöva säga till sig själv men mitt i stormen lämnar man sällan rodret. Det är precis vad jag säger att man ska göra. Surra rodret och ta en paus. Sov, promenera, ring någon eller kanske meditera. Men låt hjärnans varvtal gå ner. Systemet behöver återhämtningen för att kunna fylla på reserverna. Var noggrann med vad du väljer. Det är känslan av vila vi är ute efter. En tennismatch där du bara måste vinna är kanske att förflytta fokus, men det är inte vila. Låt graden av avslappning avgöra. Och se om det går att låta bli skuldkänslorna. Om jag sladdar ner i TV-soffan och känner en uns av stress över att jag kollar ett program så påverkar det vila.

Jag skrattar (eller hittar glädjen på något annat sätt) är nödvändigt för att fylla på med positiv energi så systemet kan känna skillnaden mellan krampaktig energi och positiv, mellan krav och flow. Och skratt frigör massor av må bra-ämnen som serotonin och dopamin. Skicka upp glädjen högt upp på todo-listan där det hör hemma. Att bara sätta sig i 20 minuter förändrar ofta mycket. Som jag gjorde igår när det kravfyllda förstörde det lustfyllda i en uppgift och jag växlade ur och tittade på min och barnens favoritkomediserie. När jag återvände till jobbandet efter att ha gapflabbat mig ner på golvet, infann sig snabbt flow och lösningar på sånt som känts lätt hopplöst en liten stund innan.

De här fyra meningarna håller mig i balans. De är fyra sanningar som min inre röst kan uttala för att skapa en annan stämning i mig och därmed häva den kravfyllda prestationshetsen.

Vem har en tam ekorre därhemma?

Publicerat: februari 7, 2018 i Aktuellt

Jag och mina barn ska köpa en gnagare. Kanske därför har jag snöat in på begreppet ”ekorrhjulet”. Jag undrar varför vi har kvar det gamla, trötta uttrycket och tycker det är dags att hålla begravning och välja ett annat perspektiv.

Till att börja med: vem i hela världen har en tam ekorre hemma!? För länge sedan var det populärt för barn att hålla sig med ekorrar som husdjur – ungefär samtidigt som Fats Domino toppade listorna – men ärligt, känner du någon som gör det idag?

Hamstrar (och till äventyrs ekorrar) har ett hjul för att ha något att göra i en fängslad tillvaro. Vi använder ekorrhjulet som ett sätt att förtydliga hur vi tappat initiativförmågan och som en mindre bemedlad gnagare harvar varv efter varv, dygn efter dygn. Det här låter inte så värdigt, tycker jag.

För att få till förändring behövs det perspektiv och verktyg. Det skapas inte en handvändning men man kan alltid börja med att leka lite. Till exempel med ord. Låt oss därför se om vi kan initiera ett perspektivskifte bara genom att växla begrepp. Först begraver vi ekorrhjulet jämte andra reliker som motboken och Jantelagen. Och därefter kommer här några förslag på andra, mer användbara begrepp att utgå ifrån istället:

Berg- och dalbanan
Visst, ibland är livet motigt. Så klart, vi är inte impregnerade mot att påverkas av motgångar men hur kul vore det om allt var en låååång raka. Nä, livet går upp och ner. Hedra det. Skrik av glädje uppe på topparna och håll i sydvästen nere i dalarna. Och vi vet samtidigt att vi tar oss ur dalarna med en kraftyttring om det inte vänder av sig själv. För så har det varit tidigare, eller hur?

Chokladasken
Jag vet, han Forrest var först på den bollen och inte är den filmen purung direkt. Men perspektivet är fräscht och talar om chanser mer än risker. För om livet långsiktigt och kortsiktigt är som en chokladask och man aldrig vet vad man kommer få, betyder det att saker händer och har vi bara ett positivt sinne och vågar gå med det som bjuds kan det leda till oväntat fantastiska saker. Som ett räkfiskeimperium eller att vi tackar ja till ett nytt jobb just för att det erbjuds vid en tidpunkt då vi är redo att ta steget.

Glädjehjulet 
Vi byter helt sonika inredning i hjulet. Vad händer om vi börjar betrakta vardagen som ett glädjehjul där händelser och aktiviteter ska gynna positiva känslor, expansion och utveckling. Vilka delar i det gamla ekorrhjulet får inte längre något utrymme och behöver ersättas med andra, mer passande? Hur ser en strålande glädjehjulsdag ut, som en dag i det gamla muggiga ekorrhjulet inte har en chans emot?

Come on, join the joyride.