En laddad tid

Publicerat: februari 1, 2020 i Aktuellt

Det är intressant att gå in i ett decennium när uppkopplingen är närmast total. Vi har wifi, 4G och stora nätverk som tar hand om all kommunikation. Vi kan numera ringa från en ö i Thailand hem till mormor och det kostar inte mer än ett samtal från mataffären till lägenheten.  

Jag minns för många år sedan – innan mobilerna blev vår tredje hand – när jag kom hem sent en natt och ringde min australiensiska flickvän på en vit telefon med svarta tryckknappar och korvig sladd. Jag hade lämnat kontinenten och vi hade inte setts på en månad. Det fanns viktiga saker att säga, speciellt efter en rad barbesök i Stockholms innerstad, så jag tänkte bort tiden under samtalets gång. I slutet av månaden kom  telefonräkningen. Den var på 1 500 kronor.

Jag trillade av studentstolen.

Nå, vi har alltså numera obegränsad kontaktmöjlighet. I det läget blir alla hinder för att utöva kommunikation de allra viktigaste att övervinna. Att kunna ladda sin mobil (eller för all del, dator, klocka, headset och cykel) har i och med det eleverats till vår tids kanske mest vitala sysselsättning.

I veckan flög jag till Belgien och noterade hur passagerarna kom till gaten och direkt sökte ögonkontakt med det svarta ögonparet i uttagen. Telefoner låg inpluggade längs gångarna medan deras ägare satt med utsträckta lemmar redo att sätta krokben på förbipasserande.

Tänk hur mycket stress som uppstår bara av att det står 10% på batteriindikatorn. Hur stor vikt vi lägger vid att alltid vara nåbara. Så till den milda grad att den vunna friheten att alltid kunna kommunicera inneburit att vi förlorat en annan, fjättrade som vi är vid en sladd och ett uttag.

Vi har blivit batteriberoende. Ladd-junkies.

Ett annat perspektiv. Hur vore det om vi kunde titta in i mobilskärmen, upptäcka att det bara är fem minuter kvar av batteriet och känna en begynnande avslappning? Om vi tänkte: wow, snart kan jag inte nås längre. Snart uppnår jag frihet och får tid att bara rå om mig själv.
Vore inte det smutt, så säg?

Vi satt på en planeringsdag förra veckan och diskuterade vad som ger glädje i vardagen. Min medgrundare Nick sa att han njuter när han får förkovra sig i ett ämne. Men tillade sedan sorgset att det aldrig finns tid till det. Tempot, det ständiga plingandet från outlook, möten rygg i rygg som oftast känns tidspressade samt krav på orealistisk produktivitet rensar effektivt bort alla möjligheter att fördjupa sig och reflektera.

Vi är fast i ett never ending flöde av shallow work. Cal Newport skriver i sin bok Deep Work: Rules for focused success in a distracted world att deep work bland annat leder till ökat värdeskapande och ökad kompetens. Vad händer när vi aldrig får fördjupa oss? Vårt jobb blir till ett facebookinlägg: ytligt, snabbt och med begränsad möjlighet till ökad meningsfullhet.

Sedan berättade Nick inspirerat om finansmogulen Warren Buffett som alltid tillbringat fyra timmar om dagen med att läsa, ihop med sin kollega och parhäst sedan decennier. De ser detta som ett naturligt inslag i sina arbetsliv. Vi tog intryck. Kände att det saknades oss. Och beslöt att gå emot etablerade vanor och göra något åt saken.

Således: varje torsdag mellan klockan tre och fem ska vi förkovra oss. Genom böcker, filmer eller artiklar som på ett eller annat sätt är relaterade till jobbet. Efter detta, berätta för varandra om innehållet och ha en diskussion. Vi kallar det bokstunden.

Idag var första tillfälletVi tog plats i ett rum inrett som ett litet bibliotek. Bekväma mörkblå fåtöljer, dov belysning och heltäckningsmatta som skolösa fötter kan hämta värme från. När jag efter en stund tittade upp och såg mina kollegor försjunkna i sina böcker kändes det fridfullt. Hela tillfället var nästan sakralt. Och en exempellös kontrast till livet framför datorerna och telefonerna där utanför. Efteråt var alla lugna, harmoniska och lämnade rummet i sakta mak.

Ovanpå den mentalt positiva boosten ska läggas att vi på kort tid tillskansade oss nya kunskaper som inte annars hade fått se dagens eller våra hjärnors ljus. Jag vet nu att sociala strukturer får människor att fatta näst intill alla beslut, fast vi tror att vi har fattat dem själva. Och att Coca Colas bolagsvärde består till 33% av varumärket.

Vår bokstund har redan blivit veckans höjdpunkt för mig. Det känns som en kombinerad rättighet och skyldighet att tillbringa två timmar i ett rum full med böcker. Och redan som en självklar del av vardagen.

En riktigt god fortsättning på det nya decenniet.

”Investera mest i dig själv. Du är din största tillgång.”
Warren Buffett

Andnörd

Publicerat: december 20, 2019 i Aktuellt

Det lackar mot julhets. Jobb ska vara avklarade, presenter köpta, glöggen serverad, leendet påhäftat. För många är december ett stort påslag. För många handlar inte december alls om julefrid utan själsligt krig.

Det finns en mängd sätt att förhålla sig till årets sista månad och dess belastning på vårt system. Idag tänkte jag bara föreslå ett. Att andas.

Visst, vi gör det hela tiden, men vilken kvalitet håller andningen? Och är den till någon mer nytta annat än att syresätta kroppen? Handlar den bara om att hålla oss vid liv?

Här kommer min säljpitch för andningen:
-Den är gratis
-Du har alltid med den
-Den tar ingen plats
-Den gör dig lugn
-Den får dig att tänka efter
-Den ökar din koncentrationsförmåga
-Den får dig att fatta bättre beslut

Vill du göra december till en andningsövning för att öka frid och minska krig, testa några av de här manövrerna. Ingen är längre än ett några minuter. Börja dock alltid med att lossa på magmusklerna så magen blir lite större (ingen ser, jag lovar). Det skapar mer luftrum vilket ger bättre effekt. Here goes:

1. Varje gång du hamnar i reaktion över någons beteende eller en händelse: Ta två djupa andetag innan du agerar. Det tar 20 sekunder. Se om påslaget har minskat något. Annars repetera.

2. Innan du ska gå hem från jobbet eller studierna, eller ut och slåss i julklappsbataljen: sitt rakt upp på stolen, slut ögonen, lägg händerna i knät och andas in och ut 20 gånger och räkna antalet under tiden.

3. Om du sitter i bilen och stressar över köer och hur illa alla andra än du kör: fokusera på andningen istället för det som händer runt omkring. Bara följ andetagets rörelse in och ut ur kroppen.

4. Inför viktiga beslut (eller oviktiga beslut som det förvirrade sinnet har misstaget sig på): Gå i tre minuters meditation med full fokus på andningen.

Visst, det kanske inte räcker hela vägen. Större omställningar må krävas i vissa liv. Men om vi nu från början är utrustade med ett så intelligent och användbart verktyg för sinnesro, varför inte börja där?

Blind ilska och ögonkontakt

Publicerat: december 4, 2019 i Aktuellt

Jag kliver på ett tåg på Lunds centralstation några år innan X2000 introducerades på linjen. På hemresa efter en krävande universitetstermin. Jag slänger upp väskan med kläder och John Slomans förhatliga 900-sidiga tegelsten ”Economics” på bagagehyllan och sjunker ner i en hårt stoppad tågfotölj med gulbrunt mönster. Det här är SJ när marknadsekonomin inte letat sig in i den statliga tågsektorn ännu. När bristen på konkurrens gör att ingen kan begära återbäring för en försenad avgång och man är lycklig om det finns något annat än en krökt ostbit på en torr skiva skogaholmslimpa till lunch.

Hon öppnar dörren till vagnen. Hennes korpsvarta hår är uppfångad i en stram tofs, konduktörsdräkten är välstruken och midjeväskan i läder med hållare för metallmanicken som klipper biljetter sitter hårt åtdragen runt kroppen. I ansiktet är de första medelåldersfårorna noggrant översminkade och mungiporna är bestämt nerdragna.

När hon biljettklipper sig genom vagnen bort mot mig noterar jag ögonen. De är bruna men ser mer svarta ut. Hennes hälsningsfras till alla resenärer är: ”biljetten!”. Har man inte suttit med resehandlingen i handen utan börjat leta i sina fickor möts man med en suck och anklagande blick från de där svarta ögonen.

I rent överlevnadssyfte ser jag till att ha min biljett redo när hon dyker upp vid min sida. Innan hon har öppnat munnen sträcker jag fram den med ett leende. Hon tittar ner på papperslappen och ska precis till att perforera den med sitt vapen när handrörelsen stannar upp. ”Jävlars”, tänker jag, ”nu är något fel.”

Hon lägger huvudet lite på sned så tofsen syns bakom den högra axeln, fnyser till och säger med sarkastisk ton: ”Jaha, och här tänkte du sitta?” När jag ser oförstående ut förklarar hon med passivt aggressivt lugn röst att jag satt mig på fel plats och pekar tvärsöver gången där mitt nummer syns tydligt i en mässingsskylt ovanför sätet.

I det här läget blir jag arg. Det är orättvist och fel att vi behandlas så här. Det går rakt emot allt jag lärt mig om relationsmarknadsföring. Och jag känner mig som en utomordentligt slarvig och korkad person. Det kokar i mig. Hon har verkligen lyckats trycka på mina knappar.

Jag har rätt och hon har fel. Jag är rätt och hon är fel.

Men precis innan jag ska anta en outtalad utmaning och dra mitt svärd, innan orden: ”du borde kanske gå en kurs i hur man gör vänner istället för fiender” eller ”får du lönetillägg för varje resenär du gör sur?” letar sig ut mellan läpparna är det något som sveper genom mitt huvud. En viskning om ett annat sätt.

Jag stoppar upp och bestämmer mig för att skjuta tillbaka klingan i slidan. Istället se om det går att åstadkomma en förändring, skapa något gott. Så jag säger helt utan ironi: ”jag är ledsen, jag måste ha läst fel. Tack för att du upptäckte det.” Sedan blir jag tyst men tittar henne vänligt i ögonen. Hon blinkar till och något ändras i blicken. Avslappning, tror jag. Hon ler fortfarande inte, men rösten är annorlunda när hon säger att ”det är sånt som händer”.

En timme senare. Konduktören går sin rond. När hon kommer förbi mig tittar hon hastigt ner och frågar om allt är bra, nu med ett lätt leende, och går sedan vidare.

Ytterligare en timme senare (det är långt mellan Lund och Stockholm när man åker mjölktåg). Jag sitter med näsan i en bok om hur vår hjärna fungerar av neuroforskaren David H Ingvar. Plötsligt förnimmer jag en rörelse nära mig. I det tomma sätet bredvid mitt har konduktören satt sig. Den lilla manövern förändrar liksom allt. Hon har mentalt valt att gå från tåganställd till medresenär, vilket får mig att tappa hakan. Hon frågar intresserat vad jag läser och sedan har vi ett allt djupare samtal om hjärnan, våra liv och varför saker blev som de blev. Efter 45 minuter är vi tågvänner – temporära bekantskaper vars möte man bär med sig resten av livet. Och kanske skriver några rad om, tjugofem år senare.

Vi vet inte någonting om någon innan vi fått lära känna det inre. Allt vi kan göra är att möta världen som vi vill bli mötta. Inte reagera på knapptryckningar. Inte för-döma. Och kanske se om det går att sprida ljus, istället för att anta utmaningar i mörker. Det lärde jag mig på ett gammalt SJ-tåg några år innan X2000 började trafikera den södra stambanan.

Spring Karin, Spring!

Publicerat: november 22, 2019 i Aktuellt

Jag möter henne i hissen. Hon har tights, vätskeryggsäck och blå vindjacka på som vanligt men ser nervarvad ut, trots de två mil som precis avverkats. Hon ser faktiskt otroligt nervarvad ut.

Karin bor i mitt hus. Hon är en driven och omtyckt chef inom en statlig myndighet som hanterar rusdrycker. Utöver det är Karin i det närmaste en träningsnarkoman. Hon är en av de där personerna som alltid jobbat mycket, alltsedan fjorton år, har hon berättat. Aldrig stannat upp. Alltid varit på språng i ordets alla bemärkelser.

För ett år sedan upplevde hon hur livet konstant låg ett steg före, hur hög fart hon än hade, så Karin drog i nödbromsen. Utan att veta vilken perrong tåget stannat vid. Utan en plan för vad hon skulle göra när dörrarna gick upp och lantluften slog emot ansiktet.

Karin bestämde sig för att kliva av och göra år 2019 till en frizon.

När vi står där i trapphuset undrar jag såklart vad hon gjort under året och tänker en smula fördomsfullt att hon kanske:
a.       Kommit underfund med att hon måste byta jobb
b.       Gått en kinesiologikurs och nu praktiserar på kompisar
c.       Rest jorden runt
d.       Skaffat hund
e.       Skakat sönder av rastlöshet
f.        Eller en kombination

Karin lägger en hårflik bakom örat, tittar på mig med pillemarisk Pippilångstrumpblick och säger:
”Jag har inte gjort någonting.”

Hon berättar att det som behövdes allra mest var…ingenting. För Karin betydde det inga planer, inte några ansvar (alltså inte köpt sig en hund då) och inte några livsavgörande beslut. Mest av allt har året passerat utan ett enda stresspåslag, menar Karin och fortsätter:

”Livet är för kort, alldeles för kort. Hur kan vi bara springa, springa, springa hela tiden? Jag behövde ett återhämtningsår, det första i mitt liv. På mina villkor. Jag går upp på morgonen varje dag och bestämmer sedan vad jag känner för. Om det är att plöja en säsong av Game of Thrones så gör jag det. Om det är att packa en väska och flyga till Malaga så gör jag det.”

När jag invänder att det låter dyrt, säger hon:
”Det är förvånansvärt billigt. För vet du, tidsbrist är dyrt. Jag kan åka kommunalt istället för taxi för jag har inte bråttom. Jag kan vänta in de billigaste flygavgångarna och resa utomlands under lågsäsong när hotellen står tomma. Jag hinner betala mina räkningar i tid utan att få straffavgifter och att äta hemma kostar väldigt lite i förhållande till ute.”

Jag fattar:
Karin har blivit tidlös och kravlös.

Hon har gjort sig kvitt två av nutidens stora hälsobovar: tidspress och kravfylldhet. Och de eventuella kompromisser som uteblivna 120 kronors-luncher varje dag skulle kunna innebära måste nog kännas som futtiga i jämförelse med den lyxiga vinsten: att vinna tillbaka sitt liv. Det måste fan vara den ultimata känslan av frihet.

Och ett ypperligt sätt att tillbringa ett år mitt i livet.

Karin är min nya hjälte.

Den naiva tunnelbaneresan

Publicerat: oktober 1, 2019 i Aktuellt

Eva jobbar inom finansbranschen. Jag mötte henne igår kväll på en afterwork. Vi pratade om en datorväska slarvigt ställd under ett bord som hon blev av med förra veckan då Eva säger: ”äh, jag är en naiv positivist. Jag vet att det är dåligt”. Plötsligt handlade samtalet inte längre om säkerhet och stölder utan om grundinställningar.

Vi skrattar gärna åt den naiva positivisten, kanske till och med gör narr av den. Inte sällan finns det en intelligenskoppling där det uppfattas som mindre smart att vara naiv.

”Det är så typiskt Helena att tro gott om alla.”
”Och då bad Peter den thailändska skräddaren att skicka kläderna till Sverige. Det är väl klart att de aldrig skulle komma fram.”
”Hur kunde Nicklas skriva på det där avtalet?”

Jag tror inte det handlar om intelligens eller att man är mindre beläst. Det handlar om grundinställning. Gräver vi oss in bakom handlingarna och tittar på den naiva positivistens grundinställning så ser den ut ungefär såhär:
Världen är god. Människor vill gott. Det händer sannolikt mer bra saker än dåliga.

Vill vi verkligen inte alla känna så? För vad är alternativet, vad är motsatsen till naiv?
Cynisk.

Och vad är motsatsen till positivist?
Negativist.

Hur vill vi närma oss livet och alla dess invånare? Med avvaktande misstänksamhet eller ett öppet sinne och barnslig nyfikenhet?

Men det vore bara dumt att sluta låsa dörren eller låta bli att betala parkeringen och hoppas på tur. Det här handlar inte om det. Vad det här gäller är att välja vilken inställningsriktning vi vill röra oss mot. Min spaning är nämligen att i takt med tiden – ofta märkt av smärtsamma händelser – rör sig människan bort från det naiva och mot det cyniska. Men Cynism är stationen innan Bitterhet på känslornas tunnelbanelinje. Och bitterhet är kanske det mest förgörande för en mänsklig själ.

Jag tycker vi ska hoppa av den svarta linjen och åka iallafall några stationer med den gula åt motsatt håll, mot Naiv och Positiv. Även om det innebär att vi ibland drabbas av brutna löften, svek och förlorade datorväskor. För de händelserna är i kraftigt numerärt underläge jämfört med alla fantastiska möten, extraordinära gåvor och livsbejakande situationer vi råkar ut för som naiva positivister. Och resan blir därmed långt skönare.
/Christopher

Autumn time and the living is easy

Publicerat: september 17, 2019 i Aktuellt

Herr Forss tittar på mig över den indiska lunchen, torkar bort lite chicken tikka masala ur det ymniga hipsterskägget och säger irriterat:”Det jobbigaste är att jag har haft 30 minuter skärmtid per dag i sommar och nu ska jag tydligen sitta och stirra in i en dator åtta timmar varje dag. Det är ju skit.”

Att komma tillbaka från semestern och dyka in i vardagen är nog svårt för de flesta. Men kanske gör vi det onödigt tufft…

Vi borde se semestern som en investering i välmående, och precis som vilken investering som helst ska den ge ordentligt med återbäring, även när vi måste börja ställa väckarklockan igen. Men mot det resonemanget står att man många gånger känner ett behov av att kompensera för ledigheten, och gör det genom att gå upp på maxfart direkt. Med resultatet att vår investering minskar i värde.

Här är några enkla, ibland snudd på naiva, tips på hur du kan göra för att fördröja sommarkänslan och därmed maximera återbäringen:

Lägg inga möten direkt på morgonen
Ät gärna samma frukost som under sommaren och börja sedan dagens värv i kravlös långsamhet utan pannveck.

Kläderna gör humöret
Strunta i uttalad eller outtalad dresscode och fortsätt använd följsamma sommarkläder. Om du inte går all-in och behåller sandalerna på så ta i alla fall av skorna under bordet och vicka på tårna.

Välj vem du träffar
Skjut upp mötet med den stela och tråkiga kollegan eller kunden. Låt personerna du är avslappnad med få företräde. Börja samtalet med en lång berättelse om sommaren och lyssna sedan på andras.

En vandring i solen
Varför måste man vara inomhus om vädret är gott? Boka minst ett walk and talk-möte per dag. Förutom att vi får motion, lagrar d-vitamin inför mörkare tider så visar undersökningar att promenader ökar kreativiteten med upp med 60%. Nöje med nytta.

Ät glass efter varje lunch
I alla fall om det är fint väder. Äh, vad tusan, även i regn. När tungan möter smaken av vanilj, pistage eller dulce de leche aktiveras sommarminnet och en behaglig känsla följer.

Jobba med generösa deadlines
Istället för att aktivera stressmusklerna genom att ange färdig-datum till nästa dag som för att visa hur mycket på hugget du är, lägg på en eller två dagar. Det kommer ändå ingen komma ihåg. Och dessutom, vi sitter ju förmodligen alla i samma guppande sommarbåt, vare sig man signalerar det eller ej.

Ta det imorgon
Visst, du kan pusha lite till ikväll och göra klart. Men ställ det mot kvällsdoppet, grillningen eller en AW med vänner du inte sett sedan juni och valet är ganska enkelt, eller hur?

Sanningen är att det bara handlar om ett par veckor för hösten kommer snart, som ett brev på posten. Låt oss därför inspireras av Postnord och fördröja utdelningen av det där brevet så mycket vi kan.
/Christopher

Jag var bara inne i butiken fem minuter, jag svär. Kanske var det tio men absolut inte mer än femton. På den grovt fulparkerade vespan satt det ändå en gul lapp från helvetet ihopklämd med ett färgmatchat billigt plastgem när jag kom ut.

Ettusen trehundra kronor stod det tydligt och klart när jag rullade ut lappen. Priset för mitt slarv. En chansares nederlag. Det kokade under hjälmen när jag kryssade mellan bilar på den blåsiga centralbron på väg hemåt. Svordomar studsade inne i huvudet och ut mellan hårt sammanpressade läppar. Budskapet löd i korthet: din idiot.

Så blev jag plötsligt irriterad på irritationen. Varför måste den här fadäsen behöva stänka ner solen över Riddarfjärden? Varför ska all ledig kapacitet i min hjärna gå till att processa incidenten? Och hur länge ska jag älta?

Jag beslöt att dra nytta av tillfället och hitta ett förfaringssätt för att göra mig av med känslorna. Det första jag kom fram till var att tid är av betydelse. Ju snabbare process desto sannolikare att situationen inte blir ett kärnminne.

Detta är vad jag gjorde och mitt förslag till dig om du har samma olycka i trafiken:

1.       Acceptera att det har hänt
Ramla inte ner i ”om jag ändå inte hade…”-fällan. Bara se verkligheten såsom den ser ut.
2.       Hörsamma känslorna
Släpp på trycket som uppstått. Skrik lite om du måste. Men gå sedan till självrespekt och undvik hård självkritik. Tolerera att du begick ett misstag. Det är mänskligt. Jag är inte en idiot.
3.       Betala direkt
Gör upp med kostnaden på en gång. Låt den inte ligga framme som en påminnelse till sista betaldatum. Jag stod lutad mot vespasadeln i garaget med SEB-appen i handen tjugo minuter senare och reglerade min skuld. Därefter kastade jag p-boten i närmaste papperskorg.
4.       Dra lärdom
Missa inte läxan. Det är den enda intäkten som kan balansera utgiften.
Jag kommer inte chansa mer. Jag kommer inte chansa mer. Jag kommer inte chansa mer.
5.       Gå vidare
Ersätt nu känslorna med dess diametrala motsats för att visa systemet hur det också kan kännas. Fokusera all energi på det mest positiva runt dig just nu. Min son fick ett A i matte berättade han när jag kom hem. Vi firade stort med mums-mums och Bart Simpson.

Och nu till dagens överkurs: Berätta inte för någon om det som hänt. Jag tror det kanske är det svåraste. Men det enda syftet med att berätta är att andra ska tycka synd om mig, vilket de inte gör eftersom jag har klantat mig (vad de än säger). Och vidare samtal om det inträffade föder bara minnet av händelsen vilket förlänger smärtan.

Ja, och på överkursen failade jag rejält, som ni märker. Men det var det väl värt, om så bara en av er kan gå och lägga sig samma kväll som en liknande incident inträffat och inte längre ha en gul lapp från helvetet på näthinnan.

Tråkiga nyheter

Publicerat: juli 1, 2019 i Aktuellt

Tack vare meditation har jag förbättrat hanteringen av känslorna som uppstår när det inte händer något. Men ärligt talat så är det emot min intensiva natur och därför får jag jobba en del för att bibehålla lugn när livet är tråkigt. 

När jag pratar om att det inte händer något är det typiskt lördag. Barnen är hos sin mamma och klockan är 13:00. Jag har ännu inte gjort något särskilt, har inget inbokat och det är inte någonting direkt som måste fixas. Jag kan ärligt talat säga att jag avskyr det här tillståndet. Det kryper i mig och jag pillar lite med den där pappershögen på köksbänken, viker tvätt, kollar telefonen och vankar runt som en osalig ande. Rastlöshet och meningslöshet vaknar likt två vakthundar som vädrar inbrottstjuvar.

Det jag förstår är att alla aktiviteter, allt görande, är knark för sinnena. Och stunder av total inaktivitet är som en obehaglig avtändning och man söker snabbt nästa fix. Paradoxen för mig är att jag har greppat hela konceptet med att vila och blir allt bättre på det. Jag hedrar nattsömnnen och jag tar power naps utan skuldkänslor. Däremot att inte göra något, att ha tråkigt, det steget gäckar mig fortfarande ofta.

Men här kommer kroken: en definition på att ha tråkigt är att inte fylla sinnena med intryck. Och det är ju samma sak som vila!

Alltså finns det en funktion och ett syfte med att ha tråkigt. Nu är vi på något, kamrater. Och enligt Egil Linge i boken ”Hemligheten” är en dörröppnare till sann intimitet i en relation att ha tråkigt ihop och våga stanna i det. Det börjar kanske bli hög tid att omfamna det tråkiga?

I förrgår fick jag chansen. Jag var trött när nycklarna stacks i låset, jackan slängdes på hallpallen och skorna sakta drogs av. Utan att det var ett medvetet val kunde jag erfara hur mina sinnen drog en suck och sedan kapitulerade, vilket förmodligen är ett bra första steg. Resten av kvällen gick i ett masigt tempo. Ingen musik hördes. Fjärrkontrollen var hölstrad. Inga telefonsamtal och ingen mailkonversation. Bokhögen låg orörd och morgontidningen hade somnat i återvinningen.

Jag kan uppriktigt sagt inte återge någonting av vad jag gjorde, för det var högst sannolikt ingenting.
Det var bara en rejält tråkig kväll. Och märkligt nog…alldeles alldeles underbar.

Bokslut

Publicerat: april 7, 2019 i Aktuellt

Jag fyller år. Livet passerar. Min lärdom är att det sällan blir som jag trott och planerat, men att det nog lika ofta blivit bättre och sämre. Det vi emellertid vet med 100 procents säkerhet är det som redan skett. Kanske kan vi göra bokslut vid födelsedagar och använda informationen så att oddsen för att nästa år ska bli bättre ökar.

Min fasta övertygelse är att vi mår bra av utveckling. Och att lära av det som skett ger en användbar instruktion till framtiden. Att upprepa sitt beteende och förvänta sig ett nytt utfall är som bekant definitionen av idioti, enligt Einstein. Jag tycker det är lite hårt men inspireras ändå. Därför gör jag bokslut efter varje viktigt kapitel i livet. Ibland sammanfaller det med en födelsedag, ibland med något annat.

Gör du likadant? Om inte kommer här min metod som en inspiration för att börja.

Jag startar alltid med att gå genom min kalender för perioden det rör. Då vaknar minnet lättare. Sedan följer samma fem frågor vid varje bokslut. De är applicerbara vad det än är du lämnar bakom dig: ett år, en relation, ett jobb eller en hel livssituation:

1. Vad har jag åstadkommit?
Vilka är dina landvinningar. Gärna de viktigaste för dig, de som gjort störst avtryck i ditt inre.

Det här året har jag startat ett nytt företag och träffat en fantastisk kvinna.

2. Vad har jag lärt mig?
Finns det något särskilt du plockat upp som du inte visste eller kunde tidigare? Är det månne en insikt? Kanske något om ditt beteende eller andras. Eller ren kunskap såsom ett nytt språk, nya arbetsprocesser eller hur man rensar kantareller.

Jag har lärt mig att min lycka bara är min arbetsuppgift och att jag inte kan lägga det på någon annan, men också att jag har kontroll. Jag har förmågan att skapa förutsättningar som är gynnsamma för mig. Och så har jag lärt mig att skriva filmmanus.

3. Vad ska jag försöka att aldrig göra igen?
Finns det misstag eller fallgropar du råkat ut för som du tänker vinnlägga dig om att inte behöva återuppleva? Men var inte hård mot dig själv. Du har gjort så gott du kunnat givet förutsättningarna.

Jag kommer försöka att aldrig gå in i en relation med förutfattade meningar igen utan istället titta på vem och vad jag möter och bilda mig en uppfattning utifrån det.

4. Vad ska jag göra mer av?
Nu plockar vi med oss årets godbitar in i framtiden. Vad har gett dig energi under perioden? Vad fick dig att skratta? Vilka kloka beslut har du fattat och på vilket sätt? Vilka personer har du umgåtts med som du måste ha mer av?

Jag har rest mycket under året och kommer resa ännu mer. Det vidgar vyer och ger näring åt själen. Dessutom fick jag under sommaren uppleva att dans är ett väldigt coolt uttryckssätt och kommer dansa mycket mer framöver.

5. Hur omsätter jag mina lärdomar i handling?
Den viktigaste frågan. Vad ska du göra för att praktiskt se till så det du lärt dig skapar förändringen du önskar? Behövs det en kurs, en kursändring eller att avsluta en kompisrelation eller ett jobb?

Jag har skrivit in alla framtida danstillfällen i min kalender. Det påminner mig konstant om passionen för dans och ökar sannolikheten att jag kommer iväg. Jag har också startat ett särskilt bankkonto med automatisk överföring där min reskassa samlas.

Jag förvarar mina bokslut på samma plats i datorn. Ibland tar jag fram dem och tar del av rörelserna jag skapat eller följt genom åren. Det är häftig läsning. Varje sig jag upprepat mig eller utvecklats.