Vad tänker du när planet störtar?

Publicerat: november 7, 2018 i Aktuellt

Häromveckan satt jag på ett morgonflyg från Malmö. Jag var upprymd efter en fantastisk föreläsningsupplevelse i Lund kvällen innan och njöt av stunden. Vi passerade över ett trolskt bomullsinlindat skånskt landskap som hade fått John Bauer att skrika ”varumärkesskyddat”. Då tänkte jag plötsligt: om vi störtar nu och kraschar mellan ekskog och odlingsmark, skulle jag då tycka att jag haft en bra vända i livet och vara nöjd? 

Ibland behöver man ställa sig de största frågorna. Ta sig själv och livet på gravallvar. För en gångs skull gå fri från förbehåll, ursäkter, bortskojningar och sarkasmer och med ett Kirkegaardskt nitiskt förhållningssätt se sig själv i ett tydligt ljus.

När frågan om jag skulle tycka att jag haft en bra vända och vara nöjd kommer till mig där jag sitter och blickar ut över en flygplansvinge är svaret: Ja. Jag har i stort sett levt det liv jag velat. Och jag har levt.

Jag har gråtit vattenfall och skrattat mig kissnödig.
Jag har skapat några succéer, gjort små misstag och misslyckats stort.
jag har bestigit några av de högsta bergen och besökt de djupaste känslomässiga dalarna.
Jag har gett liv åt två blivande tonåringar med fina värderingar och stora hjärtan, perfekta med sina imperfektioner.
Jag har varit full som en spruta och pinsam som ingen annan.
Jag har liftat med drogade långtradarchaufförer och älskat på ett rev.
Jag har upplevt fotbollssommaren -94 på en roadtrip genom Sverige; Bohusläns klippor, storstädernas asfalt, midnattssolen i Vilhelmina mellan spegelblanka tjärnar och höga berg.
Jag har sprungit fort, gått långsamt, burit grönkläder och kavaj, mått som en groda och som en prins.
Jag har trott att en hjärntumör skulle ta mig och sedan ett vilt rusande hjärta.
Men jag är fortfarande här.
På ett flygplan, med John Bauer som vingman.

Min poäng har ingenting med de saker jag har upplevt att göra. Min poäng är att om vi tar oss en allvarlig stund och tittar noga genom livet kan nog de flesta känna att man lyckats uppleva en hel del, kanske till och med massor. Och vad händer när vi känner att det är helt ok om det här är slutet, och att vi har haft en bra vända? Då kommer tacksamhet, följt av glädje. För nu blir allt livets långa bonusfas; en lekplats att utforska.

Men skulle resultatet från samtalet bli att du inte levt eller lever det liv du önskar, kommer här ett råd: ta dig kärleksfullt i kragen. Du är mer än det här och du har kraften att skapa en förändring. Det betyder inte nödvändigtvis att säga upp sig, separera, bli militant vegandemonstrant eller att sprätta familjens alla besparingar i en storsatsning för att rädda den utrotningshotade Kaliforniatumlaren.

Det kan också betyda att nyfiket börja leta efter glädjeämnen, kanske sådant du gillade förr men som hamnat i livets döda vinkel. Gå in i en bokcirkel med fokus på kvinnliga nutida författare, sommarjobba igen som segelinstruktör eller börja ta bachata-lektioner. Det kan vara att blunda och sedan med darrande händer lägga upp handpenningen för den där sommarstugan som varit en längtan i så många år eller samla till jordenruntresan som aldrig blev av. Vad din livslängtan än är, handlar det här om att göra slut med din inre drömdödande demon och starta en ny kärleksrelation med dig själv. Och vara en inkännande och generös partner.
En sådan förtjänar alla.
Alla.

Kommentarer inaktiverade.