Det finns ingen sån tävling

Publicerat: november 29, 2018 i Aktuellt, Uncategorized

Tävlar du? Jag tävlar. Ofta utan att jag vet om det, och utan att det finns något pris att vinna. Det är en omedveten envig med begränsade fördelar som bara drar upp pulsen och sänkar lugnet. 

Jag finner mig själv emellanåt utan tights, snabba skor och pulsklocka. Och ändå är jag mitt i en tävling. Startskottet går när jag gör någonting som kan mätas, vilket i stort sett alla aktiviteter kan. Knallen hörs när en arbetsuppgift ska slutföras och jag bestämmer att det ska ta en timme, fast det inte finns någon deadline. Eller när jag optimerar frukosten genom att steka min sons ägg samtidigt som jag värmer chokladen och rostar brödet. En tävling om att minska tidsåtgången. I den kan jag räkna ut att jag hinner operera brödrosten under tiden chokladen blir klar men ofta med resultatet att antingen brödet eller chokladen bränns.

Senaste tävlingen utspelade sig alldeles nyss när jag skulle boarda ett flygplan och en skäggig och obehagligt snygg kille i 35-årsåldern tränger sig framför mig. Direkt tänker jag att det där ska minsann inte få hända. Vad ger honom rätten? Tävlingen handlar om vem som kommer på planet först men utan tvekan mest om prestige.

Ibland tävlar mina barn mot varandra. Till exempel kan Mathilda säga att Caspar har fått välja tv-program oftare än hon. Eller när det handlar om att vinna min gunst kan Caspar säga att han varit snabbare än hans syster på att göra klart läxan. När det händer brukar jag säga: ”det finns ingen sån tävling”. Det har blivit ett betingat uttryck som får oss alla tre att ifrågasätta beteendet redan innan det går igång. Det drar bort hinnan från våra ögon så vi kan se hur tokigt det är att starta meningslösa tävlingar.

När skägglurken står där framför mig i kön dyker mitt och barnens uttryck upp. Jag mumlar det tyst för mig själv och förstår sedan att det inte spelar den ringaste roll i vilken ordning jag kommer på planet. Vi har sittplatser så det finns ingen konkurrens om utrymmet och planet lyfter inte snabbare för att jag är på tidigare. Vad gäller prestigen inser jag nu – i avsaknad av tävlingskänsla – att det är universums kanske lamaste och larvigaste orsak att få upp puls, och blir lite generad.

35-åringen förstår nog inte riktigt varför jag ler så vänligt mot honom när han håller upp svängdörren åt mig på väg ner för lejdaren till planet.
Det gör ingenting.
Den här uteblivna tävlingen är bara min.

/Christopher

Kommentarer inaktiverade.