Telefonsex

Publicerat: april 1, 2019 i Aktuellt

Klockan är 05.25. Därför är det bara 19 personer på bussen som tar mig från långtidsparkeringen på Arlanda till flygplatsen. Av 19 personer hånglar 14 med sin telefon.

Ibland kan man kliva ur en situation och titta på den lite från ovan. Jag gjorde det i morse på en tyst gryningstransfer från Beta parkering genom snöglopp mot terminal fem på Arlanda. Började med att räkna passagerarna och noterade vad man pysslade med. Av 19 personer satt 14 med näsan i mobilen, två lyssnade på musik, två gjorde ingenting och en tittade storögt på de övriga.

Det slår mig hur extremt intim vår relation med telefonen är. Den är vår mesta följeslagare, ingen annan är så nära så mycket, inte ens den mest tillgängliga partnern. Den ligger tryckt mot hjärtat i jackans innerficka eller värmer innanlåret genom jeanstyget. I dess inre finns hemligheter man bara anförtror en riktig vän. Vi ser den djupt i skärmen utan att vika med blicken och på natten är vi oskiljaktiga. Inte konstigt att det hånglas.

Kanske har du, som jag, upptäckt att Iphone har en funktion som heter ”skärmtid” där man kan kolla hur torsk man är på sin telefon. Androidmobilen har säkert något liknande. Förra veckan var mitt skärmsnitt 3,33 timmar per dag. Totalt drygt 24 timmar. Alltså motsvarande tre hela arbetsdagar. Och jag är ungefär på snittet.

Hur ligger du till? Är du mer eller mindre hooked än jag?

Myntets andra sida: det finns helt fantastiska funktioner i våra telefoner som gör livet så oerhört mycket lättare. Bortsett från att kommunicera kan jag kolla väder, göra bankärenden, se hur snabbt jag sprang milen, lära mig vad en låt som spelas i ett rum heter, få hjälp att meditera, lyssna på musik, lära mig spanska, sjukanmäla mina barn och ta reda på vilken valla som funkar bäst idag. Och kanske störst av allt; hjärtrösta på melodifestivalbidrag. Herrejösses vilken kompetent följeslagare.

Det som gnager i mig är bara att av mina vakna timmar lägger jag motsvarande tre arbetsdagar på en skärm. När jag satt där på bussen i morse kändes det sorgligt. För vet du vad? Jag tror att det finns en stor orsak till varför vi använder telefonen så mycket. Vi är rädda för att ha tråkigt. Och det som är ännu sorgligare är att det vi uttråkas av är världen utanför skärmen. Den är inte tillräckligt snabb och innehåller inte tillräckligt med impulser till vår dopaminhungrande hjärna.

Som ett experiment väljer jag den här morgonen att motstå dopamindrogens dragningskraft och låter luren ligga kvar i fickan och testar att stå kvar i tristessen. Bara känna efter hur det känns. Det är lite jobbigt först. Men märker sedan att det finns massor av information och intryck att ta in i den riktiga världen. Handen rycker till lite av en impuls att plocka upp facebook och skriva en post om mina reflektioner. Hänger i. Stannar i verkligheten. Blir nyfiken på den mörkhyade flygvärdinnan som tycks så oroad över något som händer i hennes telefon och ser välmanikyrerade fingrar dansa över skärmen ackompanjerade av naglars klickljud. Upptäcker chauffören i backspegeln och upptäcker mig. Jag får ett kort leende, en kontakt. Den korrekta mannen med kavaj under mörk rock ett par stolsrader bort har lite raklödder kvar på kinden. Han hade nog bråttom i morse och frugan orkade säkert inte upp klockan fyra för att rätta till hans kläder, försiktigt stryka bort den vita fläcken från kinden, pussa honom ömt på den nu rena huden och önska en god affärsresa. Förståeligt. Utanför fönstret passerar vi landningsbanor där män och kvinnor i gula västar jobbar hårt för att snö och is inte ska förhindra några plan från att lyfta i tid. Vilket slit.

Livet händer i verkligheten. Och det känns lyxigt att få ta del av den: ofiltrerad och skärmbefriad.

Tänk. Tänk om vi skulle minska skärmtiden med en arbetsdag nästa vecka och istället hångla ner verkligheten. Undrar just vad man kunde uppleva då?
/Christopher

Kommentarer inaktiverade.