Livsåskådning by Lego

Publicerat: april 3, 2019 i Aktuellt, Uncategorized

Jag har en kompis som nyligen berättade om sitt nyuppvaknade intresse för hänförelse. Nu ska hon till och med skriva en bok om känslan. Hon menar att det kan vara en nyckel för att nå lycka. Jag tittade på henne, nickade vilt och sögs fyra år tillbaka i tiden.

2014 gick jag El Camino, pilgrimsleden i norra Spanien som bland annat författaren Paulo Coelho skrivit om. Jag och min dåvarande flickvän pratade om att vara nyfiken och bli positivt överraskad, alltmedan våra kängor sparkade upp damm på en särskilt torr etapp mellan Pamplona och Puente La Reina. Vi konstaterade att det sker alltför sällan nu för tiden och att det är en stor och skön känsla.

Då dök en fras upp i mitt huvud: Allting är så mäktigt.

Frasen var hämtad från en låt i den då nylanserade filmen ”The Lego Movie” och har egentligen en helt annan innebörd. Plus att det är helcorny att koppla ihop ett viktigt filosofiskt resonemang med en kommersiell barnfilm. Men frasen kändes så rätt i sammanhanget. Som ett mantra för att komma ihåg känslan. Ty om jag kan känna att det finns mäktiga saker i omvärlden öppnar det upp för nyfikenhet: världen är inte som jag trodde. Om det dessutom är allting gör det upplevelsen stor och stark. Och när det inte bara är mäktigt utan mäktigt kommer hänförelse.

Ett barn betraktar världen oftast i fascinerad hänförelse. Kommer du ihåg det där ögonblicket när du var fem eller sex år och första gången låg på knä och upptäckte att myrorna kunde bära pinnar tio gånger större än dem själva eller att du kunde sätta en barkbåt i vatten och den faktiskt flöt av sig själv? Minns du tonåren och den där tjejen eller killen du spanat på i flera veckor som plötsligt pratade med dig och du förstod att det fanns intresse från bådas håll? Kanske den första rockkonserten där ett hav av gungande och hoppande kroppar fick dig att förundras över känslan av kollektiv gemenskap och extas? Eller när du stod bredvid Stora Sjöfallet och hörde vråldånet från vattenmassorna eller såg natthimlen plötsligt komma till liv och slingra sig i grönt och blått i något du senare förstod var norrsken? Eller den där tidiga sommarmorgonen när bara du var vaken och tittade ut över ett spegelblankt hav alltmedan den lågt stående solen värmde ditt vördnadsfulla ansikte?

Men jag är oroad. Hur ofta känner du och jag så här numera? För i takt med att vi blir äldre neutraliseras känslan. Vi tar alltfler saker för givet. Den sista anhalten är ett blasétillstånd där allt färre saker och händelser berör oss. Det är att dö en smula. Jag tycker också att en tilltagande dragning mot att vara praktiska och handlingsorienterade bidrar. I det läget hamnar känslor såsom hänförelse i bakluckan, bredvid den där isskrapan du aldrig kommer ihåg att du äger när första frosten anländer. De upplevs ha begränsat värde i en alltmer funktionell värld. (I ett makroperspektiv är det lite som debatten om hur mycket av statsbudgeten som ska läggas på kultur.)

Men jag är måhända helt ute och reser här. Kultur och hänförelse kanske inte har någon rätt att ta plats när vi samtidigt måste skapa värde för oss, vår familj och samhället?

Men vet du. Jag skiter i det.

Därför att allting är så mäktigt om vi bara väljer att öppna upp oss för världens många mirakel, stora och små. Och den känslan – den där sekunden när ögonen blir klotrunda och ett brett häpet leende spräcker upp ansiktet – ger livet färgerna åter. Det är att vara levande.
Och vi behöver alla leva.
Varje dag.
Lika mycket som vi behöver jobba, äta och bo.

/Christopher

Kommentarer inaktiverade.