Spring Karin, Spring!

Publicerat: november 22, 2019 i Aktuellt

Jag möter henne i hissen. Hon har tights, vätskeryggsäck och blå vindjacka på som vanligt men ser nervarvad ut, trots de två mil som precis avverkats. Hon ser faktiskt otroligt nervarvad ut.

Karin bor i mitt hus. Hon är en driven och omtyckt chef inom en statlig myndighet som hanterar rusdrycker. Utöver det är Karin i det närmaste en träningsnarkoman. Hon är en av de där personerna som alltid jobbat mycket, alltsedan fjorton år, har hon berättat. Aldrig stannat upp. Alltid varit på språng i ordets alla bemärkelser.

För ett år sedan upplevde hon hur livet konstant låg ett steg före, hur hög fart hon än hade, så Karin drog i nödbromsen. Utan att veta vilken perrong tåget stannat vid. Utan en plan för vad hon skulle göra när dörrarna gick upp och lantluften slog emot ansiktet.

Karin bestämde sig för att kliva av och göra år 2019 till en frizon.

När vi står där i trapphuset undrar jag såklart vad hon gjort under året och tänker en smula fördomsfullt att hon kanske:
a.       Kommit underfund med att hon måste byta jobb
b.       Gått en kinesiologikurs och nu praktiserar på kompisar
c.       Rest jorden runt
d.       Skaffat hund
e.       Skakat sönder av rastlöshet
f.        Eller en kombination

Karin lägger en hårflik bakom örat, tittar på mig med pillemarisk Pippilångstrumpblick och säger:
”Jag har inte gjort någonting.”

Hon berättar att det som behövdes allra mest var…ingenting. För Karin betydde det inga planer, inte några ansvar (alltså inte köpt sig en hund då) och inte några livsavgörande beslut. Mest av allt har året passerat utan ett enda stresspåslag, menar Karin och fortsätter:

”Livet är för kort, alldeles för kort. Hur kan vi bara springa, springa, springa hela tiden? Jag behövde ett återhämtningsår, det första i mitt liv. På mina villkor. Jag går upp på morgonen varje dag och bestämmer sedan vad jag känner för. Om det är att plöja en säsong av Game of Thrones så gör jag det. Om det är att packa en väska och flyga till Malaga så gör jag det.”

När jag invänder att det låter dyrt, säger hon:
”Det är förvånansvärt billigt. För vet du, tidsbrist är dyrt. Jag kan åka kommunalt istället för taxi för jag har inte bråttom. Jag kan vänta in de billigaste flygavgångarna och resa utomlands under lågsäsong när hotellen står tomma. Jag hinner betala mina räkningar i tid utan att få straffavgifter och att äta hemma kostar väldigt lite i förhållande till ute.”

Jag fattar:
Karin har blivit tidlös och kravlös.

Hon har gjort sig kvitt två av nutidens stora hälsobovar: tidspress och kravfylldhet. Och de eventuella kompromisser som uteblivna 120 kronors-luncher varje dag skulle kunna innebära måste nog kännas som futtiga i jämförelse med den lyxiga vinsten: att vinna tillbaka sitt liv. Det måste fan vara den ultimata känslan av frihet.

Och ett ypperligt sätt att tillbringa ett år mitt i livet.

Karin är min nya hjälte.

Kommentarer inaktiverade.