Blind ilska och ögonkontakt

Publicerat: december 4, 2019 i Aktuellt

Jag kliver på ett tåg på Lunds centralstation några år innan X2000 introducerades på linjen. På hemresa efter en krävande universitetstermin. Jag slänger upp väskan med kläder och John Slomans förhatliga 900-sidiga tegelsten ”Economics” på bagagehyllan och sjunker ner i en hårt stoppad tågfotölj med gulbrunt mönster. Det här är SJ när marknadsekonomin inte letat sig in i den statliga tågsektorn ännu. När bristen på konkurrens gör att ingen kan begära återbäring för en försenad avgång och man är lycklig om det finns något annat än en krökt ostbit på en torr skiva skogaholmslimpa till lunch.

Hon öppnar dörren till vagnen. Hennes korpsvarta hår är uppfångad i en stram tofs, konduktörsdräkten är välstruken och midjeväskan i läder med hållare för metallmanicken som klipper biljetter sitter hårt åtdragen runt kroppen. I ansiktet är de första medelåldersfårorna noggrant översminkade och mungiporna är bestämt nerdragna.

När hon biljettklipper sig genom vagnen bort mot mig noterar jag ögonen. De är bruna men ser mer svarta ut. Hennes hälsningsfras till alla resenärer är: ”biljetten!”. Har man inte suttit med resehandlingen i handen utan börjat leta i sina fickor möts man med en suck och anklagande blick från de där svarta ögonen.

I rent överlevnadssyfte ser jag till att ha min biljett redo när hon dyker upp vid min sida. Innan hon har öppnat munnen sträcker jag fram den med ett leende. Hon tittar ner på papperslappen och ska precis till att perforera den med sitt vapen när handrörelsen stannar upp. ”Jävlars”, tänker jag, ”nu är något fel.”

Hon lägger huvudet lite på sned så tofsen syns bakom den högra axeln, fnyser till och säger med sarkastisk ton: ”Jaha, och här tänkte du sitta?” När jag ser oförstående ut förklarar hon med passivt aggressivt lugn röst att jag satt mig på fel plats och pekar tvärsöver gången där mitt nummer syns tydligt i en mässingsskylt ovanför sätet.

I det här läget blir jag arg. Det är orättvist och fel att vi behandlas så här. Det går rakt emot allt jag lärt mig om relationsmarknadsföring. Och jag känner mig som en utomordentligt slarvig och korkad person. Det kokar i mig. Hon har verkligen lyckats trycka på mina knappar.

Jag har rätt och hon har fel. Jag är rätt och hon är fel.

Men precis innan jag ska anta en outtalad utmaning och dra mitt svärd, innan orden: ”du borde kanske gå en kurs i hur man gör vänner istället för fiender” eller ”får du lönetillägg för varje resenär du gör sur?” letar sig ut mellan läpparna är det något som sveper genom mitt huvud. En viskning om ett annat sätt.

Jag stoppar upp och bestämmer mig för att skjuta tillbaka klingan i slidan. Istället se om det går att åstadkomma en förändring, skapa något gott. Så jag säger helt utan ironi: ”jag är ledsen, jag måste ha läst fel. Tack för att du upptäckte det.” Sedan blir jag tyst men tittar henne vänligt i ögonen. Hon blinkar till och något ändras i blicken. Avslappning, tror jag. Hon ler fortfarande inte, men rösten är annorlunda när hon säger att ”det är sånt som händer”.

En timme senare. Konduktören går sin rond. När hon kommer förbi mig tittar hon hastigt ner och frågar om allt är bra, nu med ett lätt leende, och går sedan vidare.

Ytterligare en timme senare (det är långt mellan Lund och Stockholm när man åker mjölktåg). Jag sitter med näsan i en bok om hur vår hjärna fungerar av neuroforskaren David H Ingvar. Plötsligt förnimmer jag en rörelse nära mig. I det tomma sätet bredvid mitt har konduktören satt sig. Den lilla manövern förändrar liksom allt. Hon har mentalt valt att gå från tåganställd till medresenär, vilket får mig att tappa hakan. Hon frågar intresserat vad jag läser och sedan har vi ett allt djupare samtal om hjärnan, våra liv och varför saker blev som de blev. Efter 45 minuter är vi tågvänner – temporära bekantskaper vars möte man bär med sig resten av livet. Och kanske skriver några rad om, tjugofem år senare.

Vi vet inte någonting om någon innan vi fått lära känna det inre. Allt vi kan göra är att möta världen som vi vill bli mötta. Inte reagera på knapptryckningar. Inte för-döma. Och kanske se om det går att sprida ljus, istället för att anta utmaningar i mörker. Det lärde jag mig på ett gammalt SJ-tåg några år innan X2000 började trafikera den södra stambanan.

Kommentarer inaktiverade.