De tysta prestationsjägarna

Publicerat: januari 31, 2020 i Aktuellt

Den här veckans spaning handlar om att inte döma jakthunden efter håren. I min bok står det att prestationsenergi tar sig uttryck i ett yvigt kroppsspråk och starkt argumentationsbehov. Kort sagt, ett utåtriktat beteende. Jag hade fel.

I veckan var jag hos tandläkaren Walter för att laga en gadd som förlorat mot en nöt. Han – Walter, inte nöten – är en mycket stillsam och tystlåten person, och dessutom en av mina kusiner. När min bok om prestation släpptes var han en av de allra första att köpa den. Bara några dagar senare kom feedbacken: ”det kändes som att du beskrev mig. Nästan otäckt. Som om det var min dagbok satt i pränt”.

Jag blev förbluffad eftersom jag alltid tolkat hans fåordighet och stillsamhet som ett tecken på bristande rörelseenergi och driftighet. Så dumt.

Walter skiljer sig mest från mig i hans yttre uttryckssätt, har jag insett. Resten är tydligen mycket likt. Och egentligen, om man tittar på hans historia borde det vara uppenbart: till exempel en av Sveriges duktigaste maratonlöpare samt egenföretagare med centralt placerad praktik. Walter är helt enkelt en tyst prestationsjägare.

Över till de högljudda. Det finns en stor fördel med det utåtriktade beteendet: om vi tappar kontrollen och springer besinningslöst framåt utan vätskepauser är det lättare att upptäcka vad som händer, när det händer och kanske innan det är för sent. Vi har bättre chans att fångas upp.

Det finns däremot en överhängande risk att omvärlden inte kommer ta sig an de tysta prestationsjägarna eftersom signalerna inte är lika tydliga, närheten till kanten inte lika uppenbar. Därför behöver de desto mer uppmärksamhet.

Skulle du vilja hjälpa en av dem tysta som du upptäckt tappat kontrollen, föreslår jag en metod som kännetecknas av tålmodig dialog.

De är alltså tysta vilket betyder att de mycket väl kan låta bli att berätta hur läget är de första två, tre, fyra gångerna du undrar. Då är det bara att ligga på och fortsätta fråga. Låt dem förstå att det är ok att öppna sig. Och att du är rätt person att göra det inför. Förklara sedan hur du ser på prestation och balans. Det finns nämligen en risk att deras egen uppfattning mest studsar mot insidan på huvudet och aldrig får utmanas av någon annans perspektiv. Någonting Walter kvitterade på när vi pratade om boken. Och kanske mer än något annat: fortsätt dialogen så länge du ser symptom, vad jägaren än säger. För vet du, att vara en jobbig jävel är ibland det vackraste uppdrag en vän kan åta sig.

Och till sist en uppmaning till er som själva är tysta prestationsjägare: släpp in, släpp in, släpp in de som knackar på dörren. Att ta emot hjälp är att hedra vänskap och sig själv.

Kommentarer inaktiverade.