Välkommen till din vision

Publicerat: april 10, 2020 i Aktuellt

Jag kliver in från en loge till området bakom scenen. Det är full aktivitet. Ljus- och ljudtekniker springer runt, personer jag knappt känner upptagna med saker jag inte vet vad de fyller för funktion. Och detta trots att alla är här på grund av mig.

En kvinna med mörkt lockigt hår och pigga ögon möter upp med raska steg, sätter en mygga på kavajslaget och ber mig fästa mottagaren innanför byxlinningen. Det är inte mycket tid kvar, det känns på den intensiva atmosfären. Jag får en flaska vatten utan kolsyra i handen och den mörkhåriga kvinnan för mig framåt mot trapporna som leder upp på scenen. Jag hör sorlet av publiken därute och fjärilar dansar jenka i magen.

Precis nedanför trapporna ser jag plötsligt en liten flicka med blonda flätor vid min sida. Hon tittar upp på mig, måste vara någon av teknikernas dotter för jag känner inte alls igen henne, och frågar med ljus, nyfiken röst: ”Är det du som ska vara på scenen? Ska det bli kuuul?” Jag stannar upp och hukar ner. Fjärilarna är kvar men närvaron är hos flickan. Min ledsagare ser stressad ut. Jag svarar: ”Ja, det är jag och det ska bli så himla kul fast vet du, jag är lite nervös. Men det är roligt att ha dig här.” Hon skiner upp i ett brett barnaleende som jag tar med mig uppför de få trappstegen och ut i strålkastarskenet där 5 500 personer står upp och tar emot med en öronbedövande applåd.

Så här ser min vision ser ut. Den som uppenbarade sig under arbetet med min bok. Den som bär mig framåt i svaga stunder. Det är inte de 5 500 personerna som är grejen. Det är vad jag kommer ha åstadkommit i arbetet med att hjälpa presterare som är grejen. Alltså anledningen till att publiken är där. Men visionsbilden är så mycket starkare motivator än de åtaganden och det hårda arbetet som leder dit. Det är visionen som ger energi att fortsätta. Och även om jag är knappt halvvägs dit fungerar visionen fortfarande som en fyr att styra mot i dimman, och alltjämt blir jag emotionell och upprymd när den gör sig påmind, vilket säger mig att dess kraft är intakt.

Tillbaka till nuet.

Det har för många av oss skapats ett möjlighetsfönster just nu när livet är långsammare att se över och planera våra liv. Och då menar jag mer långsiktigt. När tillvaron är i något slags kaos och få saker tycks givna är det en chans till reboot. Lite som Tyler Durden menar i The Fight Club när han säger: ”It´s not until you loose everything that you´re free to do anything”. De här situationerna kan genera klarsyn nog för att ta reda på vart vi egentligen borde vara på väg. Vår vision. Och om vi vet det, kan vi rita kartan för att ta oss dit.

Hur finner man då sin vision? Här är min femstegsmodell:
1. Sätt dig i meditation eller åtminstone total stillhet i cirka tio minuter.
2. Föreställ dig sedan en framtid där du uppnått det som behövs för att du ska känna lycka. Använd inte huvudet så mycket utan mer den starkaste känslan av välmående. Och pressa inte på, betrakta det istället som en skön lek.
3. Så fort en tanke på hur i hela friden du ska ta dig dit kommer, vifta bort den. Det här handlar inte om vägen, utan målet.
4. När en bild eller sekvens uppstått, gör den tydlig. Som om du förbättrar skärpan i en kameralins. Var är du? Vilka är med dig? Vad gör du? Hur ser du ut? Vad sägs? Hur känns det?
5. När det inte kommer fler detaljer, bänka dig direkt och skriv ner alltihop. Sätt sedan upp visionen någonstans där du kan se den varje dag.

Och kom ihåg att ingen tackar dig för att din vision är blygsam. Så för guds skull; var högt flygande. Sikta på toppen av din förmåga. Men det kräver mod ty vi fruktar inte att vara mediokra. Vi fruktar att stå i vårt ljus, precis som Nelson Mandela säger.

Så, vilket är ditt allra starkaste ljus? Och hur ser det ut i en tydligt målad bild?

Kommentarer inaktiverade.