Arkiv för kategori ‘Uncategorized’

Livsåskådning by Lego

Publicerat: april 3, 2019 i Aktuellt, Uncategorized

Jag har en kompis som nyligen berättade om sitt nyuppvaknade intresse för hänförelse. Nu ska hon till och med skriva en bok om känslan. Hon menar att det kan vara en nyckel för att nå lycka. Jag tittade på henne, nickade vilt och sögs fyra år tillbaka i tiden.

2014 gick jag El Camino, pilgrimsleden i norra Spanien som bland annat författaren Paulo Coelho skrivit om. Jag och min dåvarande flickvän pratade om att vara nyfiken och bli positivt överraskad, alltmedan våra kängor sparkade upp damm på en särskilt torr etapp mellan Pamplona och Puente La Reina. Vi konstaterade att det sker alltför sällan nu för tiden och att det är en stor och skön känsla.

Då dök en fras upp i mitt huvud: Allting är så mäktigt.

Frasen var hämtad från en låt i den då nylanserade filmen ”The Lego Movie” och har egentligen en helt annan innebörd. Plus att det är helcorny att koppla ihop ett viktigt filosofiskt resonemang med en kommersiell barnfilm. Men frasen kändes så rätt i sammanhanget. Som ett mantra för att komma ihåg känslan. Ty om jag kan känna att det finns mäktiga saker i omvärlden öppnar det upp för nyfikenhet: världen är inte som jag trodde. Om det dessutom är allting gör det upplevelsen stor och stark. Och när det inte bara är mäktigt utan mäktigt kommer hänförelse.

Ett barn betraktar världen oftast i fascinerad hänförelse. Kommer du ihåg det där ögonblicket när du var fem eller sex år och första gången låg på knä och upptäckte att myrorna kunde bära pinnar tio gånger större än dem själva eller att du kunde sätta en barkbåt i vatten och den faktiskt flöt av sig själv? Minns du tonåren och den där tjejen eller killen du spanat på i flera veckor som plötsligt pratade med dig och du förstod att det fanns intresse från bådas håll? Kanske den första rockkonserten där ett hav av gungande och hoppande kroppar fick dig att förundras över känslan av kollektiv gemenskap och extas? Eller när du stod bredvid Stora Sjöfallet och hörde vråldånet från vattenmassorna eller såg natthimlen plötsligt komma till liv och slingra sig i grönt och blått i något du senare förstod var norrsken? Eller den där tidiga sommarmorgonen när bara du var vaken och tittade ut över ett spegelblankt hav alltmedan den lågt stående solen värmde ditt vördnadsfulla ansikte?

Men jag är oroad. Hur ofta känner du och jag så här numera? För i takt med att vi blir äldre neutraliseras känslan. Vi tar alltfler saker för givet. Den sista anhalten är ett blasétillstånd där allt färre saker och händelser berör oss. Det är att dö en smula. Jag tycker också att en tilltagande dragning mot att vara praktiska och handlingsorienterade bidrar. I det läget hamnar känslor såsom hänförelse i bakluckan, bredvid den där isskrapan du aldrig kommer ihåg att du äger när första frosten anländer. De upplevs ha begränsat värde i en alltmer funktionell värld. (I ett makroperspektiv är det lite som debatten om hur mycket av statsbudgeten som ska läggas på kultur.)

Men jag är måhända helt ute och reser här. Kultur och hänförelse kanske inte har någon rätt att ta plats när vi samtidigt måste skapa värde för oss, vår familj och samhället?

Men vet du. Jag skiter i det.

Därför att allting är så mäktigt om vi bara väljer att öppna upp oss för världens många mirakel, stora och små. Och den känslan – den där sekunden när ögonen blir klotrunda och ett brett häpet leende spräcker upp ansiktet – ger livet färgerna åter. Det är att vara levande.
Och vi behöver alla leva.
Varje dag.
Lika mycket som vi behöver jobba, äta och bo.

/Christopher

Det finns ingen sån tävling

Publicerat: november 29, 2018 i Aktuellt, Uncategorized

Tävlar du? Jag tävlar. Ofta utan att jag vet om det, och utan att det finns något pris att vinna. Det är en omedveten envig med begränsade fördelar som bara drar upp pulsen och sänkar lugnet. 

Jag finner mig själv emellanåt utan tights, snabba skor och pulsklocka. Och ändå är jag mitt i en tävling. Startskottet går när jag gör någonting som kan mätas, vilket i stort sett alla aktiviteter kan. Knallen hörs när en arbetsuppgift ska slutföras och jag bestämmer att det ska ta en timme, fast det inte finns någon deadline. Eller när jag optimerar frukosten genom att steka min sons ägg samtidigt som jag värmer chokladen och rostar brödet. En tävling om att minska tidsåtgången. I den kan jag räkna ut att jag hinner operera brödrosten under tiden chokladen blir klar men ofta med resultatet att antingen brödet eller chokladen bränns.

Senaste tävlingen utspelade sig alldeles nyss när jag skulle boarda ett flygplan och en skäggig och obehagligt snygg kille i 35-årsåldern tränger sig framför mig. Direkt tänker jag att det där ska minsann inte få hända. Vad ger honom rätten? Tävlingen handlar om vem som kommer på planet först men utan tvekan mest om prestige.

Ibland tävlar mina barn mot varandra. Till exempel kan Mathilda säga att Caspar har fått välja tv-program oftare än hon. Eller när det handlar om att vinna min gunst kan Caspar säga att han varit snabbare än hans syster på att göra klart läxan. När det händer brukar jag säga: ”det finns ingen sån tävling”. Det har blivit ett betingat uttryck som får oss alla tre att ifrågasätta beteendet redan innan det går igång. Det drar bort hinnan från våra ögon så vi kan se hur tokigt det är att starta meningslösa tävlingar.

När skägglurken står där framför mig i kön dyker mitt och barnens uttryck upp. Jag mumlar det tyst för mig själv och förstår sedan att det inte spelar den ringaste roll i vilken ordning jag kommer på planet. Vi har sittplatser så det finns ingen konkurrens om utrymmet och planet lyfter inte snabbare för att jag är på tidigare. Vad gäller prestigen inser jag nu – i avsaknad av tävlingskänsla – att det är universums kanske lamaste och larvigaste orsak att få upp puls, och blir lite generad.

35-åringen förstår nog inte riktigt varför jag ler så vänligt mot honom när han håller upp svängdörren åt mig på väg ner för lejdaren till planet.
Det gör ingenting.
Den här uteblivna tävlingen är bara min.

/Christopher

Victor Muller going red

Publicerat: januari 27, 2017 i Aktuellt, Uncategorized

victor-muller

Läser om SAAB-rättegången i SvD och kan inte låta bli att le över hur Victor Muller använder och exponerar sin röda energi. SvD rapporterar bland annat att ”Victor Mullers röst är intensiv som en svetslåga”. För dem av er som varit i kontakt med min bok så vet ni att just intensiv och svetslåga är ett par huvudingredienser.

Victor Muller är svårt trängd. När någon med mycket rött hamnar i en pressad situation kommer beteendet fram ännu tydligare. Victor sitter framåtlutad under rättegången, som i attackläge. Han pratar lika kraftfullt som åklagaren och är blixtsnabb i svaren, ibland nästan uppläxande. Han är på krigsstigen. Inom honom tänker jag – men det är bara en gissning – att det finns en röst som säger: ”jag ska visa de djävlarna”.

För mig tänds svetslågan främst av tre saker: engagemang, utmaningar och orättvisor. När jag läser Victors kommentarer lyser just orättvisa genom. Det betyder inte alls att han är oskyldig, bara att han själv tycker det. Alternativt att allt han gjort för SAAB och Sverige borde med råge väga upp för lite skatteplanering.

Ska bli intressant att fortsätta följa rättegången, av många skäl 🙂.

Läs hela artikeln här: Heta ordväxlingar mellan Muller och åklagaren